Filmens Utveckling FråN 1895 Till Idag Av Haschassassin
In:
Submitted By haschassassin Words 2298 Pages 10
FILMENS UTVECKLING FRÅN 1895 – 2015
Den tekniska utvecklingen
Den första officiella filmvisningen ägde rum i en biljardsalong i Paris 1895. Det var bröderna Lumiére som hade lyckats kombinera en filmkamera med en projektor och filmerna som spelades var inte mer än en minut långa.
Från stumfilm till talfilm
De första filmerna var så kallade stumfilmer, ingen hade hittat ett effektivt sätt att integrera ljud i filmerna och därför visade man dialoger och handlingsförklaringar som text i filmen. Dock var det sällan helt tyst under filmens visning, för det mesta använde man sig av livemusik inne i biosalongen för att förstärka det som visades på bioduken.
Att ljudet inte hade lyckats kombineras med filmen handlade inte om brist på idéer, det var helt enkelt en avsaknad av tekniska förutsättningar som satte käppar i hjulet. Thomas Edison hade redan 1895 uppfunnit ett kinetoscope (tittskåp för rörliga bilder) där han med hjälp av en fonograf kunde förmedla ljudet till åskådaren via ett stetoskop. Denna teknik gick dock inte att överföra till biograferna. Man försökte vid flera tillfällen att använda sig av en fonograf eller grammofon för att kunna ha med ljus i filmerna, men synkroniseringen fungerade inte och det fanns inte heller några möjligheter till förstärkning, med andra ord hördes det inte tillräckligt bra.
Det var runt 1920-talet som den nödvändiga tekniken för ljudsystem hade utvecklats men det dröjde ändå till 1926 innan den första ljudfilmen hade premiär; Warner Bros Don Juan. Ljudet var inspelat på grammofonskivor men nu fanns synkroniseringstekniken som tidigare inte existerat. Den första inspelade repliken kan härledas till Al Jolson i filmen Jazzsångaren från 1927 och det var efter den succé som det ledde till, som filmindustrin på allvar började fokusera på framställning av ljudfilmer. Detta ledde också till stumfilmens död och många av dess skådespelare fann sig utanför branschen då deras röster och replikframställning inte ansågs passa för ljudfilmerna.
För att underlätta ljudupptagandet så ändrade man till stor del på den gamla kameratekniken. Tagningarna blev längre och kamerorna fler så att scenerna kunde filmas ur olika vinklar, scenerna utspelade sig ofta vid specifika föremål där skådespelarna blev mer eller mindre låsta då föremålen användes för att gömma mikrofoner. Stumfilmens teknik med den rörliga kameran försvann dock inte helt utan anammades av stora namn som exempelvis Alfred Hitchcock.
Från svartvitt till färg
Det fanns redan från början tekniker som tillät färgfilm. Exempelvis använde man sig av så kallad handkolorering som helt enkelt innebar att filmrutorna var färglagda för hand. Det tog dock väldigt lång tid och kostade mycket pengar så det fick inget större genomslag. En annan metod man använde sig av och som var betydligt mer populär var tintning. Där färgade man helt sonika hela färgremsan i en färg som man tyckte matchade uttrycket för de scener som visades, rött för eld, grönt för galenskap och sepia för inomhusscener, och så vidare.
Det första systemet som kunde avgöra färger vid fotografering och därmed filmning; hette Kinemacolor. Men det stora genombrottet för färgfilmen kom genom det amerikanska bolagets Technocolor och deras trefärgssystem under 1929-talet. Det dock tog ett tag innan filmindustrin vågade satsa på den nya tekniken och den första filmen som använde sig av detta system var Fåfängans marknad. Genombrottet kom dock tack vare Walt Disneys Snövit och de sju dvärgarna 1937 samt klassikern Borta med Vinden från 1939.
Filmkonstens utveckling
Jag har nu valt att nu fokusera på den kreativa delen av filmens utveckling då jag anser att det är mest relevant för kursens innehåll. Ovan har jag tagit upp de, i mitt tycke, viktigaste förutsättningarna för att filmen skulle kunna utvecklas till det den är idag.
Under tiden för filmens början präglades stora delar av världen av en teknisk revolution. Saker som elektriskt ljus och ångkraft uppfanns i syfte att hjälpa människor och driva samhällena framåt – därför var den kreativa delen av filmen inte huvudfokus i början, man funderade snarare kring hur man skulle kunna använda den i mer praktiska syften.
Fram till första världskriget ansågs Frankrike vara det största landet inom filmproduktion. En av pionjärerna för filmens utveckling hette George Méliès och under sin tid producerade han cirka 1000 filmer som ofta präglades av ett visst mått surrealism. Hans filmer faller också ofta inom science fiction-genren, exempelvis i filmen Resan till månen från 1902. I fråga om filmens potential som konst så kan man se Méliès som den första filmatiska konstnären då han inte bara agerade regissör och skådespelare utan också skötte all dekorkonstruktion, sminkning och specialeffekter. Han anses ha lagt grunden till klassiska genres som fantasy, men också till musikvideos som ofta präglas av snabba scen- och bildbyten, precis som Méliès filmer gjorde.
Samtidigt som Frankrikes filmproduktion fokuserade mycket på exempelvis den scenkonstinriktning som Méliès använde sig av, så experimenterade man i Storbritannien och USA med tekniker som närbilder och olika klippningstekniker – det sistnämnda ofta i syfte att förstärka spänningen i specifika scener. D.W Griffith, amerikanare, utvecklade dessa tekniker och hämtade inspiration från Italiens kostymfilmer när han skapade de klassiska filmerna Nationens födelse, 1915 och Intolerance, 1916. Dessa filmer var betydligt längre än vad som tidigare varit normen, de ökade från 10-20 minuter till 2-3 timmar, och präglades av påkostad rekvisita och kostymer, inspirerade från exempelvis operan. Likaså lade man mycket tid och pengar på statister för att göra miljöerna så realistiska som möjligt. Många av de filmbegrepp han använde sig av då, används än idag.
I Sverige och Danmark utvecklades den kanske mest konstnärliga filminriktningen under 1920-talet. De svenska ikonerna Mauritz Stiller och Victor Sjöström baserade sina filmer (Erotikon, Stiller och Körkarlen, Sjöström) på en grund av psykologiska iakttagelser, ironi och ett realistiskt skådespelande som ansågs nyskapande och också ledde till att de båda blev inbjudna att arbeta i Hollywood som vid den tiden huserade cirka femtio produktionsanläggningar som tillsammans stod för 90 procent av alla amerikanska filmer. Den stil Stiller och Sjöström grundlade, tycker jag, fortfarande syns till viss del i dagens svenska filmer som är kända för sina mörka undertoner och svarta humor, exempelvis Fyra nyanser av brunt från 2005.
Filmens popularitet fortsatte att växa ända fram till slutet av andra världskriget. Krigets slut tillät välfärden att få fäste i västvärlden och detta fick stora konsekvenser för filmindustrin. Mer pengar innebar nya konsumtionsmöjligheter och människor började investera i saker som bilar, resor, radio och TV-apparater. Stora delar av medelklassen förflyttade sig också från storstäderna och ut i välordnade förorter, vilket ledde till längre avstånd till biograferna. Detta i kombination med den ovan nämna teven ledde till att publiken började minska på biograferna och så småningom stod många av de tidigare så populära salongerna tomma. Det var under denna period som branschen började experimentera med olika koncept för att locka tillbaka publiken. De provade med allt från drive-in-bio, 3D-filmer och luktfilmer, men det fick inget större genomslag och nedgången fortsatte.
Denna utveckling av filmbranschen ledde till att den konstnärliga filmen fick ett uppsving. Bland dessa konstnärliga inriktningar finns exempelvis genren film noir som utvecklades i USA under 50-talet. Namnet betyder svart film och är väldigt talande för stilen. Handlingen kretsar kring hårdhudade detektiver och brottslingar som rör sig i mörka och dystra miljöer. Kvinnorna framställs som bedrägliga och opålitliga och handlingen är ofta invecklad, men kretsar generellt kring svek och mord. Filmen Kvinna utan samvete från 1944, regisserad av Billy Wilder är den kanske mest kända i denna genre och idag ser vi påverkan från denna genre i filmer som Sin City från 2005 där en av vår tids stora regissörer, Quentin Tarantino hade ett finger med i spelet.
Det var också under 50-talet som Ingmar Bergman fick sitt stora genomslag och etablerade sig med filmer som Det sjunde inseglet och Smultronstället som en av de största filmskaparna.
I slutet av 60-talet trädde regissörer som Steven Spielberg och George Lucas in på scenen och med dem började en filmatisk era som präglades (och fortfarande präglas) av ett stort fokus på specialeffekter och kommersiell produktion. Lucas är mest känd för sin episka rymdsaga Star Wars medan Spielberg fick sitt genomslag tack vare filmer som Hajen och Närkontakt av tredje graden. Dessa filmer inföll under den så kallade blockbuster-eran där fokuset låg på dyra, specialeffektsspäckade och kommersiellt gångbara filmer.
Dock bör noteras att 70-talet förde med sig annat än blockbusters. Stanley Kubrick skapade en mängd olika filmer med starka budskap som ofta framfördes väldigt ironiskt och mörkt. Många av hans filmer har som grund i människans destruktiva natur och hoten mot individens frihet. Han anses ha varit långt före sin tid både vad gäller innehåll och teknik och många av hans filmer har idag en relevans som de inte hade under hans karriär. Filmen A Clockworke Orange varnar exempelvis för den våldskultur som Kubrick såg i framtiden, vilket på många sätt har visat sig stämma då samhället idag, till viss del, präglas av just det meningslösa våldet han skildrar i filmen.
Under -80 och 90-talet utvecklades det så kallade high concept av bland annat producenten Jerry Bruckheimer. Detta koncept bygger på action, sex, produktplacering, perfekta filmstjärnor och intensiv marknadsföring vilket till stor del fortfarande präglar filmindustrin.
Film – demokrati, socialism och nazism
I fråga om demokratin och nazismens påverkan på filmen så kan man ställa just ett demokratiskt samhälle mot det nazistiska. I Nazityskland var filmens huvudsakliga uppgift att sprida propaganda om Hitlers storhet och den tyska kampen för att skapa ett enhetligt och ariskt samhälle. Den mest kända av dessa propagandafilmer är Viljans Triumf från 1935 som skapades, på uppdrag av Hitler, för att dokumentera nazistpartiets partidagar och för att sprida bilden av ett enat Tyskland där alla stod bakom diktatorn. Under den här tiden fanns inga valmöjligheter i fråga om innehåll eller vad en person ville se – allt var kontrollerat av Hitler och hans män och syftet var alltid att stärka nazisternas position och indoktrinera befolkningen att följa dem.
I ett demokratiskt samhälle ska inte denna styrning av innehåll finnas. Oavsett ämne ska rättigheten att producera kring det finnas – detta är dock inte synonymt med att propagandafilmer inte existerar. Då en demokrati präglas av yttrande- och åsiktsfrihet så kan ju även propagandafilmer produceras i demokratiska samhällen, skillnaden ligger i att de inte existerar som den enda sanningen då andra individer har möjlighet att presentera sin egen information som motvikt. I USA använder man sig exempelvis av aggressiva valkampanjsfilmer där den aktuella personen gärna förskönar sig själv och smutskastar sina motståndare, men återigen; motståndarna i fråga har ofta möjlighet att replikera på samma sätt.
Sverige har länge präglats av socialismen och om man jämför oss med exempelvis USA, som är starkt individualiserat och har en ytterst kapitalistisk inriktning på sin politik, så kan man också se att våra filmindustrier skiljer sig rätt stort från varandra. USA:s kommersiella filmer har väldigt stort fokus på en hjältekultur, många filmer cirkulerar kring en ensam person med ett omöjligt uppdrag – ofta innefattar uppdraget att rädda världen på ett eller att sätt (Die Hard och Oblivion som exempel). Personen i fråga får ofta hjälp från andra, men i slutändan brukar det vara den enstaka personen som gör den stora skillnaden. Sverige har gjort lite försök med den typen av filmer (Hotet, Hamilton) men de har sällan fått något större genomslag.
En anledning till detta tror jag kan ligga i att Sverige inte är lika privatiserat som exempelvis USA. Även om förändringar har skett på det området så produceras många filmer med hjälp av bidrag från exempelvis Svenska Filminstitutet och med dessa bidrag kommer vissa riktlinjer som inte finns i den privatiserade branschen. Bland dessa regler finns som exempel att det ekonomiska stödet ska fördelas jämnt över olika genres i syfte att främja mångfald, något som har en starkt socialistisk koppling. Tanken är att alla ska kunna hitta något som de vill se och som de vill göra och i slutändan leder detta rätt naturligt till att filmerna blir mer varierade och inte enbart inriktas på kommersiell gångbarhet.
Nationalencyklopedin är ett företag med gott rykte och som garanterar att allt de publicerar bygger på "vetenskapligt korrekt, värdeneutralt och objektivt" material och att det som skrivs är skrivet i samarbete med ämneskunniga experter. Den egna redaktionen granskar allt som publiceras och de poängterar att de exempelvis är den ledande leverantören av rörlig media till svenska skolor.
Deras egna källreferenser är alltid tydligt uppspaltade och sökbara.
De har en tydlig kontaktsida med mejladresser, postadress, bilder på anställda samt telefonnummer.
Deras informationssida är utförlig med information om deras VD, deras historia och projekt, med mera.
De främjar också kunskapsökning genom sin egen kunskapsstiftelse där de bidrar med pengar och stöd för kunskapsfrämjande projekt.
Jag har varit prenumerant i snart ett år och har fått svar på mina frågor och funderingar inom ett par arbetsdagar och alltid blivit väl bemött.
Detta är några av anledningarna till att jag bedömer NE som en ytterst trovärdig källa.
Kurslitteratur:
Nord Eva, 2011, Kultur- och idéhistoria, s. 312, 336, Liber AB
Ovanstående källa bedömer jag som trovärdig då det är kurslitteratur jag har blivit tilldelad av min ämnesområdeslärare
