1900-talas litteratur ' Bokanalys av flugornas herre

[pic]

[pic]

AV: Damir Trokic SP06A

Innehållsförteckning

Presentation av boken 1

Avsnitt 1: symboler 1

Avsnitt 2: berättarteknik/ naturbeskrivningar 2

Avsnitt 3: Jack ' ondska 2

Bokens budskap 3

Presentation av genren. 5

Källförtäckning 7

Presentation av boken.

Jag har läst en boken, flugornas herre , som är skriven av 1983 års nobelpristagare, William Golding. Boken gavs ut i England 1954, med originalnamnet ”Lord of the flies”. Ett flygplan störtar på en öde ö, i söderhavet. Alla vuxna omkommer och det blir en grupp av pojkar mellan sex och tolv år som överlever. De pojkarna är så olika man kan bli. De ser ön först som ett paradis, där de kan göra vad de vill, utan några vuxna som styr och ställer. Två av pojkarna, som är lite äldre, blir mer som ledare (Ralph och Jack). Efter en omröstning vals Ralph till hövding och han säger åt Jack att han får bli ”ledare för jägarna”. Barnen börja sätta upp regler, om hur allt ska skötas. De har en snäcka som fungerar på så sätt att den som håller den får prata, då ska alla andra vara tysta. Efter ett tag blir rivaliteten större mellan Ralph och Jack, på grund av att Ralph är mer koncentrerad på att hålla ingång en eld så de kan bli räddade, men Jack är med för att jaga, skaffa mat och ha roligt. Detta leder till två olika läger, som småningom leder till ett krig mellan lägerna.

Avsnitt 1 Symboler

William Golding har skrivit om en hel del symboler i boken, jag tänkte ta upp tre av dem viktigaste. Det är snäckan, elden och odjuret. Första gången snäckan nämns är i första kapitlet, sida 17: ”vi kan använda snäckan till att kalla på de andra med. Så kan vi ha ett möte. När dom hör så kommer dom”. Snäckan har haft en stor betydelse i boken. Den person som har haft snäckan har de andra, till och böja med, respekterat när denne har talat. Snäckan har blivit en symbol för demokratin. Barnen fick lära sig på en gång att snäcka var betydelsefull, och det var den under hela bokens gång. Ett exempel på barnens uppmärksamhet och lydnad ser man på s.100: ”Han vände sig om och förde snäckan till läpparna. De övriga hade väntat på signalen och kom genast”. Vid vissa tillfällen, när Jack hade börjat göra sina protester mot Ralph, struntade han i snäckan och dess betydelse, han ville där med inte ha någon demokrati, till exempel på sida 132 i boken: ” ”Snäckan! Snäckan!” Skrek Jack. ”Vi behöver inte snäckan nu längre. Vi vet vilka som ska tala och vilka som inte ska det. Vad tjänade det till att Simon talade, eller Bill eller Walter? Det är på tiden att vissa personer gör klart för sig att dom ska hålla mun och låta oss andra bestämma”. Vid ett senare skede av boken, krossas snäckan vid ett bråk mellan de två läger som har uppstått. Det är Jacks läger som ser till att demokratin blir krossad. Nu är det bara Jack som enväldigt ska bestämma, likt en diktator.

Elden är något som spelar en väldigt stor roll, då den följer med som en röd tråd genom hela boken. För barnen på ön är elden detsamma som räddningen och överlevnaden. De hoppas att en förbipasserande båt skall upptäcka röken från deras eld och rädda dem. Ur en annan vinkel kan man se elden som en symbol för det lömska våldet som bara växer och hotar att tillslut förgöra dem. På sida 259 tänkte Ralph: "nu var branden närmare. De dårarna! De dårarna! Elden måste nästan ha nått fram till fruktträden - vad skulle de äta i morgon?” när Jack och hans vildar satte eld på skogen för att få tag på Ralph. De tänkte mer på att döda, än att ha mat nästa dag. Här ville antagligen Golding visa hur lätt vi människor kan förvandlas till blodtörstiga och sadistiska mördare… I slutet blir de också räddade av elden, men inte riktigt på det sätt som de tänkt sig…

Odjuret är den sista symbolen som är återkommande genom bokens gång. Hotet från odjuret är något som alla barnen är rädda för. Detta märks tydligt på s146: ”jägarna klungade ihop sig en smula av fruktan för odjuret”. Detta är något som de minsta barnen mardrömmer om på nätterna, men jag tror det mer är ett odjur som finns inom dem. Det är rädslan för allt det okända och hemlängtan som gör dem så rädda. En annan sak som jag tror att Golding syftade på är kalla kriget. Att det efter andra världskriget kändes hotfullt i världen är det ingen tvekan om. Samma hot kommer mot barnen i boken… Kanske trodde han att paranoian och rädslan för ett stort krig skulle utlösa ett krig?

Berättarteknik/ naturbeskrivningar

“De honungsfärgade solsträngarnas infallsvinkel blev mindre, de gled uppför buskarna, for över de gröna knopparna som liknade ljus flyttade sig upp mot baldakinen” (sida 72), är bara en av de många makalösa beskrivningar som finns i boken . Att miljön är skildrad så konstnärligt och så pass detaljerat som det är betyder mycket för handlingen. Ett annat makalöst exempel på detta finns det på sida 72: ”Nu hade solskenet helt lämnat den öppna platsen och dragigt sig undan från himmelen. Mörkret göts över djungeln, dränkte passagerarna mellan träden tills de blev skumma och sällsamma som havets botten. Ljusknopparna öppnade sina stora vita blommor, och de lyste i ljuset som silade ner från de första stjärnorna. Deras doft spilldes ut i luften och tog ön i besittning.” Allt detta gör hela boken så mycket mer spännande och man kan leva sig mer in i hur det var där. Eftersom de är ute på en obebodd ö, som är outforskad av människor ökar spänningen och mystiken i boken, när som helst kan något nytt/främmande dyka upp. Då man inte vet så mycket tykcer man att allt kan hända, och det blir väldigt realistiskt, detta ökar spänningen ännu mer. Handlingen var väldigt bra, men om den inte hade varit det, hade de fina beskrivningarna höjt upp bokens totala ”betyg” enormt mycket. Golding ville antaligen att läsaren skulle vara som en egen person i boken, som fick uppleva allt det som han beskrev. Om så var fallet har han lyckats med mig. En helt underbar sida i boken, som bör läsas, är sidan 73, denna sida stärker mina tankar ännu mer. Där beskriver Golding kortfattat vad som händer under en dag på ön. Tros att inget spännande händer på den sidan är det väldigt intressant och vackert att läsa.

Jack ' ondska

Jack uppfattade jag redan från början av boken som en person som senare skulle ställa till med problem. Jack styr pojkarna som en diktator kanske skulle göra. Detta ser man redan vid Jacks entré på sida 22: ”Företeelsen var på en skara pojkar som kom gående så gott som i takt på två led som var ovanligt besynnerligt klädda. Sina shorts, skjortor och diverse andra plagg bar de i händerna, men alla hade fyrkantiga, svarta mössor med silvermärken. Från halsen till fotknölarna var de svepta i svarta mantlar med ett långt silverkors på vänstra sidan av bröstet och krås kring halsen”. Trots att det är så pass varmt kommer gruppen i två led, där Jack går i spetsen, med deras svarta mantlar och silverkors på vänster sidan och svarta hattar på huvudet. När jag läste detta i början, innan jag fått en uppfattning om hur alla var, såg jag stora likheter med Nazisttyskland SS soldater, och Hitlers egna livvakter, som han hade i början. Därför fick jag en negativ syn på Jack med det samma, samtidigt sa det pling, och jag förstod att en hel del om boken, troligen, skulle vara förknippat med andra världskriget.

(Silverkorset symboliserar inte bara det kristna korset, utan för även tankarna till järnkorset och Hakkorset. Något mer som tyder på liknelsen med nazisterna är Jacks grupps förkärlek till parader, ståt och prakt). Jack gillade att framhäva sig som ledare genom att vara i spetsen på paraden.

Jack pekade ut sig själv som den stora ledaren, men efter omröstningar blev det Ralph som blev ledare, hövdingen. Detta tog Jack inte allt för bra, men han gick med på att vara ledare för jägarna. Samtidigt som jag skrev detta, slog mig tanken om hur Serbien redan under 1800-talet ville bli ”Stora Serbien”, men inte lyckades. Tito som samlade ihop alla länder till ett och samma land, gjorde det på ett bra sätt, utan krig och våld. När Tito försvann såg serberna sin chans att få ett stort Serbien. Alla som skulle få överleva skulle vara på deras sida, de som inte ville det skulle mördas. Samma sak händer i boken, dock försvinner inte Ralph, utan hans positions försvagas. Ett exempel på detta är, och även en vändpunkt i boken, när Jack inte förnekar odjurets existens, vilket Ralph gör. Jack menar på att han kan hjälpa barnen att få skydd från odjuret och därför ansluter sig en hel del till honom på grund av detta. För mig har Jack varit en diktator hela boken igenom. Han fattar egna beslut, och agerar hela tiden. Han rådgör inte med någon (som Ralph, på ett demokratiskt sätt gör med Nasse, efter att han upptänkt viken begåvad pojke nasse verkligen är) utan tar alla beslut själv.

Bokens budskap samt analys

Om jag nu har förstått boken och dess budskap rätt handlar det mesta av boken om vår civilisation och vårt samhälle och hur dåligt det är. William Golding beskriver hela tiden om det går för pojkarna, från att de i början stiftar lagar tills att de får en diktator. Allt där emellan ger förklaringar till hur alla dessa förändringar kan ske.

Det finns även två stycken väldigt konkurrerande impulser som finns i olika grad inom oss alla. Ralph som står för: att leva efter reglerna, agera fredligt, vara moralisk, och Jack som är mer för att: inte bry som om de lagar som finns, försöka få det bästa för sig själv, agera våldsamt för att lösa någon konflikt. Detta kan även tolkas som: civilisation som kontra barbari, ordnig som kontrar kaos, förnuft som kontrar impulser, lagstiftning som kontar anarki, eller kort och enkelt, det goda mot det onda. Vi har alla en Jack och en Ralph inom oss på olika sätt och i olika mängd.

I hela bokens gång kan jag verkligen se att vissa personer knappt har några av dessa impulser och känslor. Exempelvis Nasse som inte har några som helst tankar om våld medans Roger har väldigt svårt att förstå reglerna i en civilisation. Golding vill nog mena på att instinkten av barbari är mycket mer ursprungliga i vårt mänskliga psyke än instinkten för en civilisation. Instinkten är som sagt olika stark/svar på alla människor. Nasse var inte barbarisk någonstans. När vi människor hamnar i svåra situationer och åt ödet så kommer den grymhet, som finns hos oss naturligt, starkt fram. Dessutom kommer de barbariska delarna av oss fram. På något sätt vill jag tro att Golding vill säga att många människor är födda onda, men de blir bättre under livets gång, men i vissa fall kommer den medfödda ondskan fram i svåra situationer. När jag läste kapitel tolv, där de målade vildarna som jagar och mördar likt några blodtörstiga jägare som helt och hållet har glömt bort att de ska försöka återvända till civilisationen med barnen på kapitel tre där de är så pass oskuldsfulla, så har jag svårt att tro att det var samma personer som det handlade om i kapitel tre. Vilken snabb förvandling.

Alltså kan aldrig civilisationen helt och hållet utplåna den inneboende ondska som finns inom oss, bara lindra den till en viss grad.

Sedan har Golding haft med väldigt många symboler som är upp till oss läsare att tolka, på bästa sätt. Snäckan, som jag tidigare talade om är en symbol för en demokratisk civilisation. När sedan Roger rullar en sten på Nasse och snäckan, då Ralph försökte få någon ordning på ön, krossas både snäckan, demokratin och civilisationen. Detta leder till att Jack blir den diktator han alltid försökt att bli, då pojkarna inte längre har någon ”demokratisk snäcka” att se efter.

Sedan är Nasses glasögon, som jag tycker representerar makt, vetenskap och intellektualitet i samhället. Detta är rätt tydligt redan i början när de använder glasögonen för att starta upp en eld genom soljus. Elden som skall hållas vid liv för att skicka signaler så att de kan bli räddade. I början av boken är alla pojkar med på detta, för att försöka komma hem till samhället. När elden knappt kan brinna/slocknar inser pojkarna att deras hopp om att bli räddade är minimalt. De accepterar då de våldsamma liv som de kommer få på ön. Elden, fungerade som ett slags mått på styrkan till hur stark instinkten till civilisationen på ön var. Ironiskt nog är det elden som gör att de blir räddade i slutet. Elden var denna gången ur en synvinkel barbarisk startad, då de ville mörda Ralph.

Vi har även det påhittade odjuret som skrämmer de små barnen. Odjuret står för den instinkt av barbari som finns inom oss människor. "Vad jag menar är. . . Kanske det är bara oss. .” säger Simon någon stans i kapitel fem. Simon är den enda av alla pojkarna som förstår att det inte finns på riktigt, utan att det finns i var och en av oss. Detta ville nog Golding säga med odjuret genom Simon. Desto svagare och räddare pojkarna i boken blev, desto mer började odjuret existera. Mot slutet började pojkarna ge uppoffringar till odjuret, det var då pojkarna var som grymmast.

Sedan tycker jag att man kan tolka varje person på ett speciellt sätt. Ralph representerar ordning, ledarskap och civilisationen. Nasse representerar den vetenskapliga och intellektuella aspekten av civilisationen. Jack är en pojke där ondskan tagit över, strävan efter makt är till etthundra procent och den mest barbariska delen av oss finns hos Jack. Simon däremot tycker jag representerar den helt naturliga godhet som finns hos oss människor. Roger är brutal och blodtörstig på ett extremt sätt, barnen blir till och med mer rädda för honom än Jack till slut.

De andra småpojkarna, som knappt har några namn, tolkar jag som oss vanliga medborgare i samhället. De styrs av de äldre, som kan ses som regeringen eller riksdagen i samhället. Sedan utvecklas det olika relationer.

Slutet av boken är dock ironiskt. Eftersom det normala skulle vara ”sjöofficeren kommer och räddar oss, lyckligt slut”. På det sättet kan man se det, men man kan också se det så att de blir ”räddade” men så kommer de till samhället som speglar just det som har hänt på ön. Sjöofficeren tycker inte det är något farligt att pojkarna gör som de gör. I vår värld är det som på ön, med krig, maktgalenskap, sadism osv. När han ser barnen springa omkring som om de lekte, så tar han dem inte på så stort allvar. Men när man tänker efter noggrannare så händer ju samma sak på ön, med barnen, som i vårt samhälle där det krigas. Detta är Golding väldigt tydlig med egentligen. Men det tog mig ett tag att komma fram till detta efter att jag läst slutet några gånger. Denna bok speglar idéer om hur vi är, därför tror jag den alltid kommer vara en aktuell bok, eftersom vi inte förändras mycket inners inne.

Genre

De genrerna som jag kan placera, William Goldings, ”flugornas herre” är civilisations/samhälls kritisk. Boken är dock skriven på ett allegoriskt sätt.

En allegorisk text kan man säga är en jättelång metafor, eller i kombination med troper, (en trop är när författaren vill att läsaren ska se texten på ett annorlunda sätt, ett mera djupt sätt och på så sätt närma sig det författaren vill säga med texten). En allegori kan vara en berättelse eller en saga. Innehållet i boken, ska läsaren kunna tolka till det som författaren vill säga. I detta fall med flugornas herre, var ju tolkningen den att vi skulle se mer kritiskt på samhället, och hur vi personer egentligen är, att vi inte är så goda som vi tror, att den onda sidan av oss kan bryta ut när som helst, i en pressad och svår situation.

En typisk allegori är fabler, där djur ställs inför olika situationer vilka är väldigt lika de situationer som vi människor hamnar i. Vi som läsare måste då tolka allegorin för att förstå det viktiga budskapet. Ett Exempel på detta är boken Djurfarmen som George Orwells skrev. Den handlar om vad som händer på en djurfarm men själva meningen med boken är att rikta kritik mot Sovjets starka ledare. Han nämner aldrig deras namn, till exempel Stalin, utan läsaren måste vara insatt i ämnet för att förstå allt. I vår moderna tid har författare använt sig en hel del av allegorier för att skriva politisk satir. Detta eftersom de aldrig behöver nämna namn eller exempel, ändå har de fått ut den kritik och den provokation som de velat, sedan är det upp till läsarna att förstå det.

Allegorier är inte något nytt, det har existerat redan innan medeltiden, men just under medeltiden var det populärt att skriva allegoriska texter. Några exempel från det är: Spelet om Envar (talpjäs), och Guillaume de Lorris som skrev ”romanen om rosen”. Under 1700-talet var allegorier fortfarande populära, exempelvis ”sagan om hästen” som Olof von Dalin skrev. Där det är väldigt lätta att förstå att det är en saga om en häst liv och hans ryttare.

Det djupa i hela boken är att: skildra svenskarnas öden under Gustav Vasas tid. Hästen står för svenska folket och de olika ryttarna är de olika regenterna som var i Sverige under den tiden.

William Golding har använt sig av många symboler som jag tidigare har nämn för att framföra sin allegori. Varje person har stått för något budskap eller liknande, det är på detta viset Golding har fått fram de budskap han vill ha, genom att just skriva på ett allegoriskt sätt.

Golding skrev alltså en bok, för att visa på sin kritik mot samhället, visa hur vi människor är från grund och botten och hur vi lätt kan förvandlas. Att han skrev just om detta, förknippat med det jag nämn om andra världskriget är kanske inte så konstigt. Under andra världskriget var William Golding befälhavare på en krigsbåt där han ofta var med i striderna. Han satt instängd i en båt under en lång tid, med vetenskapen om att han kan dö när som helst. Allt detta satte sina spår. Han kunder efter andra världskriget forma sin pessimistiska, syn på vår civilisation och oss människor. Han hade själv varit med som sagt och sett hur barbariska vi kunde bli i de mest svåra situationerna.

Det är många fler författare under den tiden som Golding levde och skrev som hade liknande synsätt på vårt samhälle, som präglas av mycket maktkamp bland annat. Detta blir som en kamp mellan gott och ont. Att ens något som förintelsen kunde inträffa hade nog inte många människor tänkt. Att människor kunde bli så onda och barbariska under krigstiden, både under första med främst andra världskriget, fick fart på många författare efter andra världskriget. Aleksander Solzjenitsyn hade kritiserat Stallin, för detta fick han åtta års fängelse, och sedan blev han avvisad till Sibirien. Han skildrade en dag för en rysk fånge i boken: ”En dag i Ivan Denisovitjis liv”. Boken handlar om hur svårt de hade det i fängelset. Det var väldigt likt de tyska koncentrationers läger som hade funnits innan.

Även Per Lagerqvist har skrivit om ondskan i världen (1930 talet). Boken han skrev då heter ”Bödeln” och förknippas med att nazisterna började få makt i Tyskland samma år som boken lanserades, 1933. Per hade en stor oro för vad som skulle hända i Europa de kommande åren. Visst hade han rätt att vara orolig, det blev ju en katastrof i som ingen tidigare hade skådat…

Det som de flesta samhälls och civilisations kritiska texter går ut på är nog att visa att vi människor knappt har några gränser. Efter det som har bevisats genom de senaste 100 åren med olika krig och konflikter och ALLT som händer så förstår jag att de verkligen ser ner på samhället och civilisationen. För min del, så håller jag nog med dem för det mesta, då jag själv kommer från ett krigsdrabbat område. Jag vet vilka följder det har fått, och hur vissa människor har reagerat, helt utan gränser.

Källor:

Läst boken ”flugornas Herre ” ' huvudkälla.

http://www.kirjasto.sci.fi/wgolding.htm

http://sv.wikipedia.org/wiki/William_Golding

http://books.google.se/books?hl=sv&id=z--HMbPXdD0C&dq=lord+of+the+flies&printsec=frontcover&source=web&ots=DtjfNxZxwE&sig=-R4Sd5LIC4TZWwZO8LQMxf0ZEf4&sa=X&oi=book_result&resnum=9&ct=result#PPR12,M1

http://en.wikipedia.org/wiki/William_Golding

http://en.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Lorris

http://www.sparknotes.com/lit/flies/context.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Flugornas_herre

http://www.google.se/search?hl=sv&client=firefox-a&rls=org.mozilla%3Asv-SE%3Aofficial&hs=I66&q=william+golding+%2B+ww2&btnG=S%C3%B6k&meta=

http://en.wikipedia.org/wiki/Lord_of_the_Flies

”Möt litteraturen” av: Bengt Brodow och Ingrid Netervik.