Utrikespolitik USA Shirin Magnusson

Monroedoktrinen är en riktlinje för amerikansk utrikespolitik som är formulerad i president James Monroes budskap till kongressen 1823. En befrielsekamp som de spanska kolonierna i Latinamerika inledde cirka 1820 väckte sympati i USA. Det fanns fruktan för att de europeiska makterna i den Heliga alliansen skulle ingripa. Monroe fastslog i sitt budskap för att varje inblandning av en europeisk makt i Nya världens inre inflytande skulle betraktas som en osympatisk handling mot USA. Förpliktelsen ledde till att USA inte skulle ingripa i konflikter mellan europeiska makter.

Trumandoktrinen som gjordes av USA:s president Truman 1947. Budskapet med detta var attt lämna ekonomisk och militär hjälp till Grekland samt Turkiet. Dessa två länder var pressade av sovjetiska påverkning, men bakgrunden till detta var oron inom USA:s regering för sovjetisk tillväxt i Västeuropa. Truman förklarade att USA hade ett ändamål om att hjälpa demokratiska länder att få frihet och oberoende hotades av andra länder eller rörelser. Denna doktrin var riktad mot Sovjetunionen samt den innebar en helt y inriktning av USA:s tradionella utrikespolitik under fredstid. Uppföljningar av doktrinen blev bl.a. Marshallplanen samt Atlantpakten.

Flexible response-doktrinen var en doktrin inom NATO som blev antagen 1967. Budskapet var att skrämma bort Sovjetunionen från militärt angrepp i Europa. De ville skapa ett militärt samt politiskt handlingsutrymme, så att ett krig i Europa inte skulle leda till att de blev kärnvapennivå. Det handlade också om att NATO skulle kunna komma att använda kärnvapen först sedan stegvis höja kärnvapennivån. 1990 erkännande de att kontrinen skulle förändras så att kärnvapnen gav mindre betydelse.

Rooseveltkorollariet blev de fastslaget att USA har rätt att ingripa som “internationell polis” om stater i Karibien samt Centralamerika träder upp barbarisk. Det tillskottet åberopades smidigt som stöd för USA:s inblandning i Latinaamerika under kalla kriget.

George W. Bush´ ”pre-emptive warfare” (“bushdoktrinen”)
Usa har i och med Irakkriget övergivit sin tidigare inringningsdoktrin som säkerhetspolitisk grundval till nytta för en preventionsdoktrin. Den äldre doktrinen hade i syfte på att avvakta samt skrämma bort medan den nyare handlar om att provocera och anfalla i vad som ska gälla att vara i förebyggande syfte. Bush hade tagit avstånd från Bill Clintons aktivistiska utrikespolitiska linje, men framför allt hade han talat ut sig emot vad Bush kallade för försöken till nationsbyggande i andra länder. Under presidentkampanjen så framförde Bush det som var nödvändiga i att USA i en ny tidsålder måste visa ödmjukhet för omvärlden. När man kollar lite mer specifikt gällande Irak så visade Bush under presidentkampanjen en större orohet över kärnvapenspridningen allmänt än över vad Saddad Hussien skulle kunna utföra. Enligt Åsard så satsade Bush huvudparten av sin kraft på inrkefrågorna samt ägnade utrikespolitiken bara för ett förstrött intresse.

Det var ingen slump att Bush talade om Axis of Evil, han hade en mer påtvingad politik i jämförelse med Barack Obama. En av de stora skillnaderna mellan USA:s utrikespolitik under tiden när George Bush var aktuell och när Barak Obama är tonläget samt ordvalet. Om Bush talade om “skurkstater samt “islamisk radikalism” så föredrog Obama istället ord som “avskilda stater samt “våldsam extremism”. Det var termer som “kriget mot terrorismen” samt “ondskans axelmakter” som inte dominera under de åtta åren som Bush och hans neokoservativa medhjälpare satt vid makten i Washington. Om man skall fastslå hur mycket och på vilket sätt som USA:s utrikes-och säkerhetspolitik egentligen har förändrats så kan det bli svårt pågrund utav sitt innehåll under Obamas tid i Vita huset. Man kan påstå likaväl att Bushs egen politik ändrades nödvändigt under hans två mandatperidoer. När han tillrädde under början av 2001 var han närmast isolationism, men övergick efter 9/11 till att bli imperiebyggare samt demokratispridare. Experiment med för stor demokrati fick konsekvenser så det blev sedan att demokratiaspekten försvann sakta, konsekvenserna var att islamistiska Hamas vann det första fria palestinska valet. Utgångspunkterna att USA skulle bedriva “nationsbyggande”, eller bara se till att säkra sina säkrehetsintressen var något som Bush också pendlade mellan. Obamas politik var under förändring och då fanns de flera kritiker men framför allt från rebublikanskt håll så tog den nya presidentens mjukare sätt att uttala sig som tecken på svaghet samt naivitet. Om man tar upp terroristbekämpningen som är ett bra exempel där det är verkligheten har omöjligt gjort en radikal brytning med Bush. Obama är en politiker som inte vill vara inblandad i den internationella politiken, han skulle mest vilja att alla var vänner. Hans internationella filosofi är amerikanskt tillbaka dragande samt en reducerad global roll. Obamas filosofi går emot den neokonservativa synen som Bush har, att USA ska vara mer aktivt inblandade i militära och ideologisk globalt, på grund utav att man skall stå till försvars för de amerikanska intressen samt säkerhet.

När det kommer till Obamas utrikespolitik så har den inte varit så uttalande utan sakta men säkert så har det varit avståndtagande samt undivkande av global involvering. Egentligen så spelar det inte så stor roll vem som är utrikesminister John Kerry eller Hillary Clinton, utan politiken är densamma i grund och botten och den grundar sig på radikala amerikanska politiken som Obama förespråkar. Det är de minsta deltangandet i internationella konflikter samt affärer, en flykt från omvärlden. Bush hade ju en agressiv neokonservatism där han försökte övertyga omvärlden att den amerikanska modellen var den rätta modellen ansåg han. De mänskliga rättigheterna stod över folkrätten och ansågs av de neokonservativa som skäl nog för att störta diktaturer. Neokonservatismen med sin internationalistiska men inte minst interventionistiska inriktning är inte mindre än ett minne under Obama. Hans utrikespolitik är motsatsen och det grundar mer på ett avståndstagande av konfilkt samt involvering och är istället för enskildas länders rätt till självständighet samt utan amerikanskt inflytande. De som Obama har uttalat sig om var att de skulle dra tillbaka USA:s trupper från Afghanistan, detta har de inte gjort än och man vet ju inte om det någonsin kommer hända då nya konflikter uppstår. Det verkar som om konflikterna börjar bli våldsammare samt farligare, och då är det ju för alla nya avancerade vapen men också med länder som Iran samt Nordkorea som försöker bygga nya kärnvapen samt hotar att förinta sina grannländer, Sydkorea samt Israel. Är det så att allt börjar bli farligare? Och är Obama en del av de genom hans tilltagande reducering av Usa:s globala inblanding? Det som man kan argumentera för är att det är mycket bättre att använda resurserna för att bygga upp ekonomin samt sjukvården m.m. Men dock ser det inte ut så gällande den globala realiteten, då den inte är så fridfull. Man ser bara att oroshärdarna blir värre. Man märker ju att Obama är den motsatta politkern till exempelvis Bush då Obama hellre vill jobba med inrikesfrågor som sjukvård, skola osv än det utrikespolitiska frågorna. Men gällande Syrien så var Obama tvungen att agera. Detta är den svåraste prövningen som Obama haft i sin tid. Syrien kan bli en huvudfråga som han blir historiskt känd för som president. Det spelar ingen roll vad han gör i Syrien utan han kommer att få kritik iallafall. Hans sätt att leda samt hans mandat kommer att bli kritiserat från alla olika håll och kanter. Det finns en risk att det är sista droppen som gör att vänstergrupperna som såg honom som motsatsen till Bush slutligen ger upp sitt stöd för honom. Frågan är om Obama någonsin kommer ur denna konflikt för att fokusera på sina hjärtfrågor igen. Men då kan man ju fråga sig varför USA har valt att gå in i Syrien men inte egypten? Antingen kan det vara för att Egypten är den militärt viktigaste arabstaten för just USA som har haft en strategisk allians med dom sedan 1970-talet . Det är avgörande för USA:s inflytande i regionen samt för fredsavtalet med Israel. Den kan också bero på att USA sägs stödja demokratisk utveckling i världen därför vill de framstå så. Det innebär att på grund av sin strategiska betydelse så hör Egypten till de länder i världen som får mest militärt bistånd av USA. Det kan vara så att USA inte vågar röra det militära biståndet för det viktigaste är att behålla den strategiska relationen med Egypten. Den svaga punkten hos USA är de egyptiska generalerna. Den politiska utvecklingen som skett i Egypten visar att allt sen den arabiska våren har till och med en militär supermakt svårt att göra något inflytande som blir tydligt i regionen. Som man kan se så har Obama till skillnad från andra presidenter har inte en doktrin som de andra hade, han har sin egen riktlinje samt han tror mer på att varje problem har sin individuella lösning.

Axis Of Evil eller som vi säger på svenska Ondskans axelmakter är ett uttryck som är politiskt skapat av populistisk art, som George Bush föredetta president i USA har kommit upp med, i hans tal till nationen. Alla dessa Axis Of Evil består av olika regimer som ger stöd samt skydd åt terrorister. De länder som tillhör Axis of Evil enligt Bush är Irak, Iran, Nordkorea och nu också Syrien, Libyen samt Kuba.

Iran:
Om man börjar med relationen mellan Iran och Usa så har den inte sedan ockupationen av den amerikanska Tehranambassaden haft diplomatiska förbindelser. Eftersom att Iran stämplas som en del av ondskans axelmakter enligt USA, så har Iran blivit ännu mer oberäkneligt. Irans ayatollor har sett USA som den stora satan. USA:s presidenter har också sett Iran som en hotfull maktfaktor. Reagan stödde Saddam Husseins krig mot Iran under 80-talet. Det var George Bush som ansåg att Iran var en del av Axis of Evil. Iran blev en del av Axis of evil sedan 2002 då det blev avslöjade att Iran var i färd med att bygga upp ett program för en hel känbränslecykel (av uran samt upparbetning av plutonium) medan atomenergiorganet IAEA blivit informerade ofullständigt eller inte alls så har det blivit flera misstankar kring Iran att de vill skaffa kärnvapen, dessa misstankar har växt sig starkare i USA bland annat. Från Irans president Mahmoud Ahmadinejad proklamerar förintelsen aldrig hänt och säger att Israel "måste utplånas från världskartan" till den hotade nedläggningen av Rakt i Hormuzsundet, där Iran ses som ett hot. Det har förekommit rykten om deras försök att skaffa massförstörelsevapen för år. Detta kan få konsekvenser. När det kommer till själva konflikten mellan Iran och USA så är det mer den centrala. Flera EU-länder har till en början försökt att finna kontaktpunkter. Även Ryssland har medverkat till att Iran skulle kunna få inviga sin första reaktor under år 2011. Det har varit länder som Brasilien, Turiket etc. som försökt få Iran att lämna plutonium som producerats på amerikanskt motstånd. Det har även varit ryska planer på att hantera upparbetningen i Ryssland. Det som FN:s säkerhets råd har gjort i olika sorts steg är att de har varit uppmärksamma med sanktionerna mot Iran och även förbjudit de mot känslig export samt hindrat Irans tillgång till det internationella finanssystemet. Man har även stoppat importering av olja. Isoleringspolitiken har gjort så att Iran är mer övertygade om att landet skall vara oberoende av andra länder. Om man kollar ur omvärldens synpunkter så har sanktionerna därför varit feltänkta. Det har varit misstro som har förstärkts istället för att det skall ha minskats. Detta kan alltså leda till att det blir ett genombrott som är detsamma som i Syrien där Obamaregimen har insett att gå-på-metoden inte funkar så bra.
Iran skall ha anklagat Israel samt USA för att de är den bakomliggande orsaken till attentaten. Men hittils så har ingen stat eller organisation erkänt morden samt Iran har inte heller genomförst någon sorts hämnd. Som jag nämnt innan så har relationen mellan USA samt Iran varit lite spänd sedan den amerikanska ambassaden i Tehran blev stormad. Sedan den händelsen så har USA infört sanktioner under åren som gått. Om nu diskussionerna som EU genomför om att stoppa Irans export av råolja så kan detta leda till att det blir kraftigt höga oljepriser för inte minst EU. Det som pågår nu mellan Obama och Irans nya president är ett samtal angående att finna en överenskommelse i den kontroversiella nukleära frågan. Obama menar att det här blir ett prov på om meningsfulla, transparenta samt verifierbara lösningar som kan leda till lättnader av sanktioner mot Iran. Det kan bli en svår väg att nå denna överenskommelse men den ligger just nu i en unik möjlighet att man ska kunna nå framsteg i relationerna med Irans nya regering.

Irak:
Under året 2003 i mars så invaderade USA Irak utan något stöd från FN. Anledningen till att USA gjorde detta var enligt dom för att man kunde visa att Irak hade massförstörelsevapen samt samarbete med terrornätverket al-Qaida. Det sattes press på Saddam Hussiens regim och det blev mycket starkare efter al-Qaidas terrorangrepp den 11 september 2001. Under 2002 så blev USA:s myndigheter omtalade konsekvent Irak som en del av Axis of Evil samt att Irak skylldes för att de ska ha samarbetat med Usama bin Laden samt al-Qaida. Det var en avgörande betydelse att avskeda Saddam Hussien enligt USA för att det skulle leda till en stabilsering samt demokratisering av regionen. Vapeninspektörerna blev utvisade under 2003 och detta var enligt USA en invasion som var nödvändig. Men enligt FN:s säkerhetsråd så var det inte enigt då både Frankrike samt Ryssland uttryckte sig om att det var emot att USA skulle angreppa Irak. Detta var anledningen till att USA gick till angrepp mot Irak utan något som helst stöd från FN. Den invansionen var i strid mot folkrätten, då USA inte hade blivit angripna från början. Eftersom Saddam Hussien inte hade militär att ställa upp med mot invasionsstyrkan så förklarade USA:s president George Bush att kriget skulle vara över och då gick man till en stabilieringsfas som de kallas. Saddam Hussien blev sedan dömd för brott mot mänskligheten och blev avrättad i december år 2006. Men även om det blev nya regeringsmakter och de var ändrat så blev det ändå kaos i Irak, de ledde nästan till ett inbördeskrig. Bush besvarade det ökade våldet samt de dödsoffren som bland både amerikanska soldater och civilbefolkningen att sätta in en storoffensiv med 30 000 soldater till under mars 2007. Bagdad blev betraktat som ett mycket tryggare ställe efter att irakiska samt amerikanska styrkor hade samarbetat med att rusta upp slumområden som Sadr City samt staden Basra. Under 2008 så lyckades regeringsarmen med hjälp från USA ta kontroll över de två städerna samt gå in i al-Qaidafästet Mosul i norr. Regeringsarmen visade en bättre förmåga än de gjort tidigare att genomföra större operationer, trots detta så fanns det några brister som ledning, utrusning, samt stridsduglighet. Men USA fortsatte med sitt program att lämna över fler provinser till armen och under november 2008 så hade USA det militära ansvaret i endast 5 av de 18 provinserna.
Det skrevs på ett avtal med USA om gradvis tillbakadragning från Irak. Denna tillbakadragning började år 2009 med större städer samt att de spred sig till resten av landet nästa år. Det blev dock inte helt stabilt gällande tillbakadragandet då det fortfarande var flera småstrider i norra delen av Irak. Statsministern al-Maliki förstärkte sin makposition. Han slog hårt ned separtister i olika kurdiska områden, detta blir konsekvenser för ett nationsbyggande med Sunni, Kurder samt Shia. Man skulle kunna säga att denna tillbakadragning ledde till mer våld under åren som gick då ett stort antal sprängdåd skedde under 2012 som var riktade mot bland annat shiamuslmiska mål. Flera av attentaten skrevs till grupper med anslutning till al-Qaida. Läget i Irak är spänt och det präglas av våld samt uppror. Slutsatsen lyder att man kan konstatera att Irakkriget blev ett misslycklande för USA, då man fått veta att Saddam Hussien varken hade massförstörelsevapen eller tränade terrorister. Man kunde inte vetat någonting helt säkert från hela början då Hussien inte hade något samarbete med FN:s vapeninspektörer, samt att de faktiskt hade massförstörelsevapen under 1980-talet. Slutsatsen är också att Saddam Hussien utförde en säkerhetsrisk för hela regionen, samt för både Europa och USA.

Källkritik: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/han-skapade-ondskans-axelmakter_77408.svd http://www.svd.se/nyheter/utrikes/obama-vill-ha-ny-relation-med-iran_2625321.svd
Dessa källor är från samma sida SvD nyheter, svenska dagbladet där det finns cheffredaktör och ansvarig utgivare som är: Fredric Karèn. Denna källan är även trovärdig då läraren själv har tipsat om dessa länkar. http://www.globalis.se/Konflikter/Irak Detta är en källa jag valt att lita på då den är pålitlig eftersom att den är skapad av svenska FN-förbundet där den uppdateras. De har även skrivit på sidan att det är viktigt att man anger deras källa då det är copyright. Även denna sida har läraren tipsat om i flera arbeten. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Irak/Fordjupning/ http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Iran/Fordjupning/
Säkerhetspolitik är en av mina källor som jag tycker är bäst då den uppdateras hela tiden i fördjupningar, så fort det har hänt någonting nytt så skriver dom ner det i denna länk alltså den är ingen gammal källa som inte stämmer längre utan det som skrivs där är aktuellt. Det som gör att man kan lita på denna sida är för att den är skriven av utrikespolitiska institutet. http://www.policymic.com/articles/3713/axis-of-evil-ten-years-later-where-are-iran-iraq-and-north-korea-now http://www.dn.se/nyheter/varlden/oppning-i-sikte-obama-och-rohani-i-direktkontakt/ http://www.dn.se/nyheter/varlden/allt-viktigare-for-obama-att-bryta-med-bush/ DN är Dagens nyheter alltså en nyhetssida där man kan hitta allt från vetenskap till politik. DN granskar makthavare och låter de bästa skribenternas analyser, åsikter och reportage fylla spalterna. DN försöker komma så nära sanningen som möjligt i deras artiklar därför stämmer de mesta men det är ju inte alltid helt pålitligt då vissa artiklar kan vara oklara och mer en artikel som någon skribent skrivit från dennes egna åsikter då kan det vara svårt ha med en sådan källa i ett arbete men sedan finns det experter som skriver som är säkra på sin sak och vet vad som stämmer och inte. För övrigt är det en mycket bra nyhetssida! http://www.ne.se NE är en källa som jag använt mycket i arbetet och deras källor så är det ämnesexperter samt ämnesföreträdare som skriver texterna. De garanterar den yppersta kunskapen och vetenskapen i landet - NE står för pålitlig kunskap.

Det är viktigt att man i ett sånt här arbete använder sig av både källor som är från ett amerikanskt perspektiv men också använder sig utav de västerländska som jag gjort. I de amerikanska källorna är det mer hur länder som Irak och Iran förstört eller så medan västerländska där tar dom upp vad båda länderna gjort och inte gjort. Därför är det viktigt att man inte bara använder sig från enstaka källor så man får en bättre insyn på det. En bra källa är en källa där det är skribenter med bred ämneskunskap som väljer experter samt skribenter som skriver, granskar samt uppdaterar texterna, vem som helst skall inte kunna skriva eller gå in och ändra vad någon annan skrivit eller hitta på något eget. Det skall finnas en fast redaktion som tillsammans med experter samt skribenter ansvarar för innehållet.