Artiklar om språk och språksociologi
[Ange dokumentets underrubrik]

2013-01-01
Vasaskolan
Sammanställda av Anders Lindqvist och Malin Jacobsson

Innehållsförteckning Vi begriper mindre än vi tror 3 Riktigt språk och kvinnospråk – verklig makt och kärringvälde 6 Tänk om engelska var Sveriges nästa språk? 9 Trendiga svordomar 11 På Egalia tas fokus bort från könet 13 Vilken makt har ditt språk? 15 Vi hade en gång ett språk 18 I begynnelsen var ordet men hur vårdar vi vårt språk? 20 Historien om när det svarta ordet skulle bytas ut 23 "Miljonsvenska" är språkglädje 28 Vem har rätt att bedöma någon annans språk? 30 Med manipulation ska valet vinnas 33 Makthavare på en retorisk resa 35 SD:s språkbruk vinner mark 37 Rikssvenskans fina kusin 40 Kronolekt 42 Ordvalen som bäddar för konflikt 44 Ungdomars språk idag - vanlig svenska i morgon 46 Korthuggn minimalism 48 Ungdomar är ofta kreativa språkbrukare - Finlandssvenskt ungdomsspråk kartläggs 50 Ännu ett svenskt pronomen i farozonen 52 J*vla h*lv*te! 54

Vi begriper mindre än vi tror Svåra ord är fortfarande svåra. För yngre tycks de till och med bli svårare. Som tur är verkar de veta om det.

Vet du vad jämka betyder? Fler än hälften som får den frågan svarar fel. Också mandat, påföra och komplettera vållar stora problem. Uppåt 60 procent vet inte eller ger fel svar.
Mycket av den information som skickas ut i samhället, om skattedeklaration, försäkringsvillkor, huslån och så vidare, läser vi bara flyktigt. Men även om vi skulle läsa informationen ordentligare kanske vi ändå inte skulle förstå. Vi vet bara på ett ungefär vad orden betyder. Räcker det? Spelar det någon roll om vi tror att inkubationstid betyder 'den tid det tar för mediciner att börja verka'? Eller att mandat är detsamma som 'röster'?

På 1970-talet var ordförståelse ett hett tema och flera stora undersökningar gjordes. En av dem publicerades 1976 i en bok med titeln Språkklyftan: hur 700 ord förstås och missförstås. Språkvetarna Nils Frick och Sten Malmström testade här svenskarnas ordförståelse. De upptäckte en oroande klyfta mellan hur myndigheternas skribenter använde språket och hur deras målgrupp - den läsande allmänheten - uppfattade det. Orden misstolkades ofta. Ungefär 90 procent av de tillfrågade gav till exempel fel svar när de skulle förklara ordet mandat.

Men hur ser det ut i dag? Vi har sammanställt de första resultaten från en undersökning om hur det står till med ordförståelsen. De tendenser vi ser är ganska oroväckande, åtminstone om man tycker att det är viktigt att folk förstår den exakta betydelsen av orden.
Att det finns klyftor i samhället vet vi redan. Men dessa är inte bara ekonomiska och kulturella utan också språkliga. "Språkklyftan", som Nils Frick och Sten Malmström diskuterade, finns kvar. När det gäller yngre läsares möten med samhällets texter tycks den till och med ha ökat. Att döma av ungdomarnas svar i vår undersökning har debatten som följde på de tidigare undersökningarna inte satt särskilt stort avtryck i skolans undervisning.

Vi genomförde vår studie under våren 2010. Där har vi bland annat analyserat förståelsen av orden avdragsgill, aviserat, behörig, debiterats, inkubationstid, jämka, komplettera, korrigerats, mandat, preliminär, profit, provisorisk, påföra och utbud. Vi har jämfört förståelsen av orden med förståelsen i två tidigare undersökningar, dels den undersökning som publicerades i Språkklyftan, dels en uppföljning som Skatteverket gjorde år 2005.

Den senare är intressant eftersom den visade att ordförståelsen faktiskt har blivit bättre med åren. Men vår studie ger ett helt annat resultat. I dag verkar ordförståelsen faktiskt inte vara bättre än på 1970-talet - trots den stora satsning på utbildning och breddad rekrytering till universitet och högskolor som har skett sedan dess.

Som förväntat har yngre sämre resultat än äldre. De som är födda efter 1980 har nästan genomgående sämre resultat än de äldre - trots att de generellt har högre utbildningsnivå. Ser vi sammantaget på de nämnda 14 orden är andelen felaktiga svar i genomsnitt 29 procent i den äldre gruppen mot 55 procent i den yngre.

Men det är inte alls märkligt att äldre har bättre ordförståelse. Vi har undersökt ord som man stöter på under livets gång, i broschyrer och på blanketter - och erfarenheten innebär sannolikt att man får en större förståelse. Ordet jämka är det i särklass svåraste för den yngre gruppen: 89 procent svarar fel eller säger att de inte förstår ordet. De som svarar fel ger förklaringar som 'lirka', 'att man lyssnar på varandra' och 'sura lite grann'. Hälften svarar att de inte vet vad jämka betyder. Bland de äldre är det bara 32 procent som svarar fel. De felaktiga svaren är snarast betydelseglidningar av typen 'lindra', 'komma överens' eller 'dela jämnt'.

Mest slående i vår undersökning är dock att skillnaden är stor mellan vad man tror att man förstår och vad man faktiskt förstår. Flera studier har tidigare visat att vi inte är så bra på att bedöma vårt eget språk: det är en ganska stor skillnad mellan hur vi tror att vi talar och vårt faktiska sätt att tala. I vår undersökning syns detta tydligt. Mer förvånande är kanske att de yngre är bättre på att bedöma den egna språkförmågan: deras uppfattning om sin språkförståelse stämmer väl med hur det sen faktiskt ser ut i testet. De är sämre än de äldre - och de vet om det. De äldre däremot överskattar sin förmåga att förstå orden: i medeltal anser 83 procent att de vet vad ett ord betyder, men bara 71 procent prickar in det korrekta svaret.

Man kan fundera över hur allvarliga sådana här missbedömningar är. I många fall spelar det säkert inte någon stor roll. Men när 15 procent i den äldre gruppen tror att de förstår ordet inkubationstid och ändå lämnar svar som 'den tid det tar när medicin verkar och innan man blir smittofri', så funderar man på om inte detta kan få praktiska konsekvenser. Och vad betyder egentligen ordet mandat? Det ordet vållade stora problem redan på 1970-talet: mer än varannan trodde sig förstå det, men gav fel tolkning. I vår undersökning trodde nästan två av fem av dem födda före 1980 att ordet mandat betyder 'röster'. Andra förklaringar är 'röstlängd' eller 'framröstat resultat'.

Att man med åldern får ökad förståelse för svåra ord är naturligt. Men om man har lärt sig ett ord fel så finns en risk att den felaktiga tolkningen blir helt naturlig. Man genomskådar inte felet själv eftersom man sällan får anledning att jobba aktivt med synonymer till orden.
Resultaten är uppseendeväckande, men man ska komma ihåg att detta är en mycket begränsad undersökning. Det finns också många fällor för den som vill mäta begriplighet, och det är inte alls självklart vilken metod man ska använda. För att kunna jämföra med tidigare undersökningar kopierade vi metoden i Språkklyftan. Där testades deltagare i kurser på så kallade arbetsmarknadsutbildningscenter (AMU-center), i sann sjuttiotalsanda. Att man gjorde så har också en praktisk förklaring. Det gäller att hitta en plats där man kan dela ut enkäter till många personer samtidigt och där det finns en viss variation i bakgrunden hos dem man tillfrågar.

Vi hämtade våra deltagare på informationsträffar eller uppdragsutbildningar anordnade av Arbetsförmedlingen. Vår studie genomfördes på två orter i Skåne och omfattar 46 personer - det är alltså fråga om en begränsad undersökning, och resultaten måste också bedömas utifrån detta.

Nils Frick och Sten Malmström undersökte enbart personer med svenska som modersmål. På 1970-talet var detta möjligen en rimlig hållning, men i dag är samhället mindre enhetligt och en sådan hållning därmed också svårare att försvara. För att ändå kunna jämföra har vi i de resultat vi redovisar här tagit bort svaren från dem som inte har svenska som modersmål.

Våra testpersoner fick se 50 ord insatta i korta meningar, som Hon har nyss fått sitt certifikat. För varje ord skulle de ta ställning till om de säkert ansåg sig förstå ordet, om de trodde sig förstå ordet eller om de inte ansåg sig förstå ordet. De ombads också göra en kort översättning av orden.
Språkklyftan mellan yngre och äldre i samhället ser alltså ut att vara ungefär lika stor som - eller möjligen större än - under 1970-talet. Redan då tyckte man att resultatet av undersökningarna var nedslående. Nils Frick och Sten Malmström påpekade att skillnader i språkbehärskning riskerade att hindra stora grupper medborgare från att utnyttja sina rättigheter och förstå sina skyldigheter. De menade att språkklyftan måste överbryggas på två sätt: dels genom anpassning av samhällets texter, dels genom undervisning i skolan.

Med tanke på de senaste årtiondenas stora satsning på utbildning kändes det upplyftande när Skatteverkets undersökning 2005 tycktes visa att ordförståelsen har blivit bättre. Men tyvärr ger vår undersökning en annan bild. Kanske är Skatteverkets undersökning missvisande som jämförande studie. Den berörde enbart ord från den ekonomiska sfären, och möjligen har ekonomins framträdande plats i dag gynnat förståelsen av sådana ord.

En annan viktig skillnad i Skatteverkets undersökning är att alla testpersoner först tillfrågades per telefon och sedan frivilligt fick ta sig till en lokal för att göra testet. Man kan därför förutsätta att de var särskilt intresserade och motiverade.

Men i 1970-talsstudien och i vår undersökning är graden av frivillighet annorlunda. Testpersonerna gick troligen med på undersökningen eftersom den skedde på en plats där de redan befann sig. Här var också personer med högre utbildning starkt underrepresenterade. Förutsättningarna för att jämföra Skatteverkets studie med 1970-talsstudien eller vår studie är alltså inte särskilt bra.

Att ordförståelsen inte blivit bättre med åren är kanske inte så märkligt. Det mest bestående resultatet av den debatt som uppstod på 1970-talet, om boken Språkklyftan, var det så kallade klarspråksarbetet. Det finns numera en statlig myndighet som arbetar med just dessa frågor. Sedan 2009 finns också en språklag som ålägger myndigheterna att uttrycka sig klart och begripligt.

Frågan är om klarspråksarbetet räcker. I stället för att förenkla texterna ännu mer så att innehållstunga och viktiga ord försvinner, kanske vi måste diskutera hur vi ska arbeta med ordförståelse.

Som vi tidigare nämnde är det oklart om 1970-talets undersökningar satte något bestående avtryck i skolans svenskundervisning. Andra typer av läsförståelse - som förmågan att dra slutsatser om det som står skrivet "mellan raderna" - får troligen större uppmärksamhet i dagens skola. Men eleverna behöver också lära sig att omformulera sig, hitta synonymer och att använda hjälpmedel för att slå upp svåra ord. Ordförståelse är viktigt inte bara för att klara Högskoleprovet, där det ju är ett inslag, utan också för att kunna tillgodogöra sig samhällsviktiga texter.

Den typ av ordförståelse som vi tillägnar oss genom erfarenhet har ju i vår undersökning ibland visat sig vara luddig - och stundtals alldeles felaktig.

Kanske spelar det i de flesta fall ingen stor roll om vi har förstått alla ord när vi sätter vår signatur på en låneansökan, om vi tror att inkubationstid är tiden det tar för mediciner att börja verka eller exakt vet vad ordet mandat betyder på valvakan. Men det är lätt att föreställa sig situationer när det faktiskt gör det.

av: Anna Gustafsson & David Håkansson http://www.spraktidningen.se/artiklar/2011/02/vi-begriper-mindre-vi-tror Riktigt språk och kvinnospråk – verklig makt och kärringvälde

Med språkets hjälp förmedlar vi information, beskriver verkligheten, strukturerar våra tankar och uttrycker våra känslor. Men språket är också ett effektivt medel för att manipulera, ljuga och förvränga verkligheten. En viktig, men också skrämmande, insikt är att man inte nödvändigtvis uppfattas som trovärdig även om man har sakkunskap och ett angeläget ärende.
Någon som egentligen vet mindre om ämnet, eller som har skumma syften, kan mycket väl få över åhörare eller läsare på sin sida. Att man har rätt är ingen garanti för att folk ska tro på en.

Ännu mera skrämmande är att trovärdigheten kan variera också beroende på sådana egenskaper som inte alls har med kompetens, erfarenhet eller motiv att göra, utan t.ex. ens ras, ålder – eller kön. Själv har jag exempelvis upplevt att mina tolkningar eller åsikter ifrågasatts, men inte med sakargument eller egentliga bevis, utan med hänvisningar till andras uttalanden. Närmare bestämt uttalanden av personer som ofta råkat vara äldre än jag – och av manligt kön.

Som av en självklarhet utgår man ofta från att någonting som sagts av en man väger tyngre än någonting som sagts av en kvinna. Detta lär vara välkänt inom reklambranschen, där man ofta använder manliga röster när man vill motivera kvaliteterna hos en produkt, exempelvis med vetenskapliga argument.

I själva verket finns det också exempel på teorier som åtminstone indirekt hävdar att kvinnor är mindre trovärdiga än män. För några år sedan intervjuade jag språkforskaren Liisa Tainio för Astra Nova (nr 3-4 / 2003). En del av Tainios doktorsavhandling, Puhuvan naisen paikka – Sukupuoli kulttuurisena kategoriana kielenkäytössä (2001), behandlade finska relationsguider, guider där beskrivningar av könsskillnader är den centrala utgångspunkten när man ska ge råd åt (heterosexuella) par. Tainio hade bland annat studerat synen på manligt och kvinnligt språk i guiderna.

I undersökningen kom det fram att guiderna beskrev förmågan att uttrycka sig och prata om känslor som kvinnornas starka sida, medan männen ansågs vara mera sparsamma med sina ord. En utgångspunkt i guiderna var att män och kvinnor är olika, men lika mycket värda. Denna likvärdighet visade sig ändå vara skenbar. Det manliga språket och männens kommunikationsstil beskrevs nämligen i uppskattande ordalag, medan kvinnornas starka sida, pratandet, framstod som rätt värdelös.

Guiderna hävdade att män och kvinnor talar ”olika språk”. Männen uttrycker sig enkelt, direkt och ärligt, dvs. använder orden i deras ”egentliga” betydelser. Kvinnornas språk är mera indirekt och oprecist, och de kan mena något helt annat än de säger. De kan också använda talets gåva till att manipulera männen. Männen däremot ”talar” rakt och ärligt, också med sina handlingar. När mannen har sex med sin hustru eller bygger ett hus säger han ”jag älskar dig”. Kvinnornas hushållspyssel och andra handlingar ges emellertid inga sådana inbyggda betydelser. Männen kan också uttrycka sig genom kroppsspråk och ljud, snarare än ord. Kvinnornas uppgift blir då att försöka lära sig det manliga språket för att kunna uttolka mannens morrningar och grymtningar.

I sin avhandling påpekade Tainio att beskrivningen av det raka manliga språket är tvivelaktig ur språkvetenskaplig synvinkel. Inom modern språkvetenskap anses inte ord ha någon fast, ”egentlig” betydelse. Ordens betydelser är kontextbundna, dvs. de varierar enligt sammanhanget, och ord kan användas på olika sätt. Ett fullständigt rakt och ärligt språk är ur denna synpunkt att betrakta som en utopi.

I sin avhandling har Tainio också analyserat verkliga samtal mellan män och kvinnor, men inte kunnat hitta någon bekräftelse på föreställningarna om manligt och kvinnligt språk. Allt tyder alltså på att män och kvinnor använder sig av samma språkliga resurser och att båda könen har förmåga att använda och förstå olika språkliga stilar i olika sammanhang.

Ändå motsvarar relationsguidernas beskrivningar ganska väl allmänt utbredda föreställningar om mäns och kvinnors sätt att uttrycka sig. Dessa föreställningar bekräftar synen på mannen som mera trovärdig. Detta förstärker mönstret där mannen ges ett tolkningsföreträde och en rätt att definiera verkligheten. Kvinnor blir däremot oftare ifrågasatta och överkörda av andras tolkningar och definitioner. Denna typ av teorier om manligt och kvinnligt språk kan alltså vändas emot kvinnor – och det finns också skrämmande exempel på detta. Relationsguiderna skriver exempelvis att män inte behöver ta kvinnors ”nej” (till sex) på allvar. På kvinnospråk kan ”nej” lika väl betyda, ”ja”, ”kanske” eller ”senare”. Tainio påpekar att sådana påståenden har vänts emot kvinnor i våldtäktsrättegångar. Man har ansett att gärningsmannen inte kunde veta att ”nej” verkligen betydde ”nej”, eftersom offret var en kvinna.

Varför är föreställningarna då så seglivade och omhuldade, också av kvinnor? Kanske är det egentligen inte så överraskande. Ibland kan man också vinna fördelar genom att minska sin trovärdighet, särskilt om man är kvinna. På samma sätt som man kan försöka skapa ett trovärdigt intryck t.ex. när man talar inför publik eller söker jobb, kan man också göra motsatsen. Klassiska knep är att vifta överdrivet med händerna, fnittra, blinka med ögonfransarna… Just dessa stereotypt feminina knep fungerar kanske inte så bra i den finländska kulturen. Men det finns andra sätt.

Nyligen sände finsk tv en diskussion kring kvinnans ställning och feminism i Finland under rubriken Akkavalta (Kärringvälde). Efter en lång diskussion med både uttalade feminister och flera andra kvinnor, avslutade programledarna genom att utropa ungefär: ”Nu kan alla män krypa fram under sängen, nu är kärringväldet över för denna gång!”. Denna avslutning störde mig på ett obestämt sätt. Och till slut kom jag på vad som störde mig, nämligen det underliggande försöket att ”blidka” männen för att de inte skulle behöva känna sig hotade.
Hur man med hjälp av humorn förde fram det insmickrande och konflikträdda budskapet: ”Ta oss inte på allvar, inte vill vi på riktigt ha någon makt!”. Avslutningen var i programmet inte det enda exemplet på detta fenomen. I Finland tycks bara det faktum att kvinnor uttalar sig i tv om jämställdhetsfrågor, under en rubrik som ”kärringvälde”, vara tillräckligt provocerande för att man ska känna ett behov att skämta bort och tona ner sina anspråk. Själva diskussionen var i många stycken ganska mesig. Jag upplevde det som beklämmande att t.o.m. många medelålders kvinnor så fegt väjde för feministstämpeln, genom att ropa ut ett oproblematiserande budskap om hur härligt det är att vara kvinna. Rätt kommentar på rätt plats var författaren Sofi Oksanens trötta men samtidigt coola konstaterande att kvinnor ofta är måna om att få männens godkännande, särskilt heterosexuella kvinnor. Detta var egentligen en kommentar till en undersökning med det förvånande resultatet att en stor del av de finländska kvinnorna inte vill kalla sig feminister trots att de är missnöjda med kvinnans ställning. Men den fungerade lika bra som en kommentar till stämningen i det aktuella tv-programmet.

Kvinnor kan vinna kortsiktiga fördelar genom att skapa sig en identitet som passar in i normen och upplevs som ofarlig och behaglig. Men samtidigt målar man som kvinna in sig själv i ett hörn genom att gå med på att undergräva sin egen trovärdighet. När det verkligen gäller vill vi ändå bli tagna på allvar, men det är inte säkert att vi blir det.

Anna Biström

http://www.adlucem.fi/visa.php?nummer=1-2&artal=2007&vad=artikel

Tänk om engelska var Sveriges nästa språk?

För svenska internetanvändare är engelskan ett viktigt andraspråk, med mängder av låneord som poppar upp i vokabulären varje dag. Hur smidigt skulle det vara att byta svenskan mot engelskan som huvudspråk och positionera Sverige bättre i konkurrensen på världskartan?
Språket engagerar och språket berör. När webbprofilen Joakim Jardenberg stack ut hakan på sin blogg för några år sedan och skrev att han tyckte att engelska skulle bli Sveriges förstaspråk fick han både mothugg och starka reaktioner. Kasta bort något så djupt rotat i traditioner, kultur och vetenskap som språket? Och varför skulle vi i så fall inte hellre börja prata kinesiska eller arabiska? Det blev tydligt att det svenska språket inte är något som avfärdas i en handvändning, trots att det är ett av de språk som talas av minst antal människor i världen.

Men finns det inte stora fördelar med att tala ett betydligt mer etablerat språk? It-åldern har fört med sig många engelska uttryck och begrepp som har fått fäste i det svenska språket. Webbens framväxt med mängder av tjänster som bara släpps i engelsk version har förstås också påverkat språket.

När Joakim Jardenberg skrev sitt inlägg ”Skippa svenskan” i maj 2010 var det aldrig någon tvekan om vilket språk som Sverige skulle tjäna mest på att ansluta sig till. I inlägget skrev han:

”Det finns andra alternativ, men engelskan har fördelen av att vara västvärldens gemensamma internetspråk och samtidigt ligga tillräckligt nära oss för att övergången inte ska bli jobbigare än nödvändigt. För det kommer givetvis att bli fruktansvärt jobbigt. Jag vet hur kass min egen engelska är. Men poängen är inte för min generation, eller kanske inte ens för min sons generation, utan för barnbarnen. Jag vill inte att de ska behöva lida av samma språkliga hinder som vi gör.”

En annan som också tycker att fler borde tala engelska är den danska digitala medier-experten Thomas Baekdal. Han tycker att makthavare bromsar människors möjlighet att kommunicera över nationsgränserna.

– Vi lever nu i en globalt sammankopplad värld och därför är kommunikation mellan människor på olika platser viktigare än någonsin. Att ha olika språk hindrar oss från det. Politikerna i världen försöker tvinga oss att stanna kvar innanför gränserna till våra länder. De försöker hindra oss att bli sammanlänkande, säger Thomas Baekdal.

Han hävdar att vi förlorar mycket tid och pengar på att ha en språkbarriär gentemot omvärlden. Företagen måste göra anpassningar för olika marknader och språkversioner, samtidigt som vi tvingas lägga mycket tid på att lära oss förstå andra språk än vårt eget.

Den radikala åsikten att vi borde byta huvudspråk till engelska är inte helt enkel. Det vore ett enormt slöseri med landets och folkets intelligens, och mentala förmåga, att inte låta oss lära och arbeta på vårt starkaste språk. Det säger Anna Hass, som är språkkonsult och driver textbyrån Expressiva.

– De fördelar man skulle kunna uppnå blir antagligen inte så stora som man först kan tro. Och de skulle inte alls vara värda investeringarna och riskerna med att byta språk. I mina ögon är det varken rimligt, genomförbart eller smart att försöka byta förstaspråk i Sverige.

Enligt Anna Hass finns det till exempel forskning som visar att undervisning av svenska elever på engelska inte nödvändigtvis leder till bättre språkkunskaper, snarare till sämre kunskapsresultat. Hon tror också att steget för många föräldrar att börja prata ett annat språk med sina barn än sitt eget är både för stort och för svårt.

– För att man ska få en modersmålsnivå på ett språk ska man börja tala det före två års ålder. Så alla föräldrar skulle behöva tala ett främmande språk med sina småbarn. Att vara något så privat som förälder på ett annat språk är en mycket stor sak. Jag tror att det skulle leda till jobbiga identitetskriser inom många familjer.

Det finns till och med fördelar med att ha engelska som andraspråk, jämfört med att bara kunna engelska, hävdar Anna Hass. Det bidrar till en bättre förståelse för olikheter mellan människor och kan vara en fördel när det gäller att lära sig ännu fler språk. Det tredje språket är oftast ännu lättare att lära sig än det andra.

– Min bedömning är att engelskan har breddat våra uttrycksmöjligheter och ökat vår språkliga kreativitet. Mina barn kan oerhört mycket mer engelska än vi kunde i den åldern, tack vare att de spelar på nätet och i appar och faktiskt möter engelskan direkt på ett sätt som vi inte gjorde. Men både barn och vuxna vet att det är två olika språk, och kan skilja på dem och använda dem på rätt sätt när de vill. På så sätt påverkas inte svenskan mer nu än den gjorde av de perioder vi lånade in en massa tyska respektive franska, säger Anna Hass.

Hur snabbt vi kommunicerar har antagligen påverkat språket mer än inflytande från engelskan.

– Numera är människor vana vid kortare och snabbare texter än de som fanns för 20 år sedan, före Facebook och sms, före mediereklamen och Metros snabba nyheter. Därför tvingas vi som skriver i dag att skriva tydligare och mer effektivt för att nå fram. Så på så sätt har internet bidragit till att svenska texter i dag är tydligare och mer användbara, även om det fortfarande finns stora förbättringsmöjligheter, säger Anna Hass.

Fredrik Wass

http://internetworld.idg.se/2.1006/1.510828/tank-om-engelska-var-sveriges-nasta-sprak

Trendiga svordomar

Fan, kors i Mölndal och röva – är ute. Högt på tio i topplistan finns fula ord som apskalle, rumpetork och russinfitta.

Svordomar är inte bara ett universellt språk – de lindrar även smärta och förstärker vad vi menar.

Klass och vårdat språk är långt borta när hammaren träffar tummen med kraft eller när matvarorna trillar ur pappersbärkassen som blivit blöt i botten och går i sönder. Det är då ramsan man lärt sig utantill under sitt liv kommer till pass – just för att lätta på trycket och kanske tala om för omgivningen att nu, just för tillfället, nådde jag min gräns.

Men så fel det kan bli om ordet ”fitta” kommer ur min mun, som råkar sitta på en medelålders kropp med vårdad klädsel, och om jag dessutom befinner mig mitt i ett personalmöte.
När däremot tre tonårstjejer, på en fullsatt spårvagn, tilltalar varandra med: ”Kom nu fitta”, så låter det nästan kärvänligt, på ett sådant sätt att jag förstår att ordet ”fitta” är synonymt med ”gumman” i deras kontext.

Svordomar har en starkare koppling till känslor än vad ”vanliga” ord har. Men det gäller att använda kraftorden vid rätt tillfälle och mot ”rätt” person.

Det menar Bengt Dagrin som samlat på könsord och svordomar större delen av sitt vuxna liv. Han kallar sig maledictolog, en som sysslar med läran om fula ord. Resultatet av hans arbete finns samlat i ”Stora fula ordboken” som i senaste upplagan innehåller 15 000 ord.

Redan som liten pojke funderade han på varför ordet pissa renderade i en örfil medan kissa resulterade i en klapp på huvudet. Ändå är det bara en bokstav som skiljer orden. Som vuxen har han tagit reda på att pissa användes först, ända tills det inte ansågs fint att säga så längre. En resa i förvandlingens tecken som många ord varit med om.

– En dag kanske uttrycket ”att ha sex” kommer att bli lika fult som att säga knulla, funderar han och tillägger att ”tjej” är ett typiskt ord som blivit ett slangord och som sedan tagits upp i riksvenskan.

Ursprungligen betydde ordet ”tjej”, ”dotter” på romani, men vid sekelskiftet dök ordet upp som slanguttryck med betydelsen prostituerad. Trettio år senare har ”tjej” blivit ett inneord som betyder flicka, och i dag finns ordet i Svenska akademins ordlista (SAOL).

Under sin tid som tunnelbanetågförare började Bengt Dagrin samla på klotter och slangord. Han visste inte vad de betydde och försökte slå upp dem, men de fanns inte i några ordböcker. Därför gjorde han till sin uppgift att ta reda på var de kom ifrån.

– För mig har de allra fulaste orden inget med sex att göra, utan det är att man missbrukar ord som: alltså, liksom, precis, jätte… och ”bah” och när man sätter in dem i sammanhang där de inte hör hemma. Det tycker jag är väldigt störande. Det är ungefär detsamma som någon som svär i var och varannan mening, Bengt Dagrin.

I bondesamhället blev ord som kuk och röv fula och betraktades så småningom både som folkligt och vulgärt när de högre stånden påtalade det och med markeringar bestämde vad som ingick i ett vårdat språk. Svärandet kunde bestraffas med böter och med uteslutande ur den sociala och kyrkliga gemenskapen.

Vi sysslar fortfarande med straffmetoder för den som är ful i mun. En tvåspråkig man i medelåldern berättade för mig nyligen att hans barn kräver att han skall böta tio kronor och lägga i en särskild burk varje gång han använder ett ord som motsvarar ”jävlar” på hemlands språk.

Men att svära på fel ställe kan bli dyrt. Tennisspelaren Roger Federer fick böta drygt 10 000 kronor efter att han svurit åt domaren i US Open, tidigare i år. Svenska fotbollsförbundet har bestämt att domaren skall dela ut varningssignaler i form av färgade kort om spelarna svär.
I dag finns det skolor som tagit efter systemet; tre gula kort och föräldrarna får ett svordomsbrev hem. I en skola skrev man de sagda svordomarna på lappar och låste in dem i en låda. Och på ett annat ställe brände man upp lapparna i en tunna på skolgården. Några svärrutor på skolgården har ännu inte rapporterats.

– Det sitter djupt i folksjälen att svordomar betraktas som fula, konstaterar Bengt Dagrin som menar att det till och med kan vara skadligt att hålla inne med svordomar.

Nyligen visade en engelsk studie att svordomar i hjälper till att hantera smärta. Forskarna tror att den ökade toleransen mot smärta beror på att man genom att svära ökar aggressionen i kroppen, vilket gör att man känner sig starkare.

Svordomar går att spåra mycket långt bak i tiden. Det finns tecken som tyder på att svärord som ”Vid Zeus” och ”Vid Herkules” användes i antikens Grekland. Vi väljer olika uttryck, delvis beroende på var vi är födda och vilken religion vi har. Katoliker har till exempel en tendens att använda svordomar som riktar sig mot himlen, medan vi i Norden oftare använder svordomar som härstammar från helvetet.

En sak som vi saknar i svenska språket är ”mamma” som svordom. På många håll i södra Europa, liksom i turkiska, arabiska, kinesiska och japanska är mammaskällsord vanliga, särskilt i kombination med samlagsord. Ryskan saknar i stort sett svordomar som har samband med religion, medan ord som har med sexualitet är desto vanligare.

Anna Josefovska, vid Göteborgs universitet, har i sin kandidatuppsats ”En undersökning om svenskt och makedoniskt svordomsbruk” kommit fram till att kraftuttryck som: ”Jag ska knulla din mamma” är betydligt vanligare i Makedonien än i Sverige och att svordomen fungerar ungefär lika dåligt här som svordomen ”helvete” gör på makedoniska.

Bengt Dagrin gör ingen skillnad på könsord och svordomar, det ena är ungefär lika viktig eller onödigt som det andra. Dessutom sorterar han in obscena gester under samma kategori.

– Ett finger i luften visar ett ännu större förakt, just för att man inte säger något. En tyst gest har något av en kraftig aversion i sig, konstaterar han.

Agneta Slonawski

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.271618-trendiga-svordomar

På Egalia tas fokus bort från könet

Var tredje förskola i landet lever inte upp till skollagens jämställdhetsmål som ska motverka könsstereotyper hos barnen. På förskolan Egalia i Stockholm arbetar de aktivt med jämställdhet. Ord som pojke och flicka används inte.

– Vi bemöter barn som individer snarare än utifrån deras kön, säger Lotta Rajalin, enhetschef och förskolerektor i Stockholms stad.

Förskolan ska motverka traditionella könsroller, den ska verka för jämställdhet mellan flickor och pojkar och låta barn vara fria i sitt identitetsskapande. Det slår skollagen och förskolans läroplan som infördes 1998 fast. Men de traditionella könsrollerna lever fortfarande kvar på många förskolor - femton år senare.

Skolinspektionen granskning av kommunernas förskolor åren 2009 och 2010 visade att var tredje kommun inte arbetar aktivt med genuspedagogik enligt läroplanen. Av de 73 kontrollerade förskolorna 2009 var det 30 procent som fick underkänt, och för 2010 var motsvarande siffra 31 procent av 58 kommuner.

– Det har hänt massor sedan jag började jobba med jämställdhet i förskolan1994. Men på många områden står det still, till exempel hur man sätter ihop barngrupper, säger Kristina Henkel, jämställdhetskonsult i förskola och skola som arbetar med att utbilda pedagoger.
Men jämställdhet är en komplex fråga och även förskolor som använder en genuspedagogik kan behöva förändra heteronormen. Lika rättigheter för män och kvinnor räcker inte, menar Kristina Henkel.

– Det handlar om hur vi uppfattar oss som män och kvinnor. Att vi måste förändras som personer och ofta är det det svåraste som finns. Därför behöver pedagogerna mycket stöd i arbetet, säger hon.

Genuspedagogiken fick sitt stora genomslag när förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle startade ett projekt om hur vi behandlar barn efter kön i mitten av 1990-talet. Där öppnade sig en ny värld när personalen började filma sin verksamhet med videokamera.
Filmerna visade bland annat att pojkar fick mer utrymme och uppmuntrades att ta för sig medan flickor fostrades till hjälpredor och sällan fick de vuxnas uppmärksamhet.

Även språkligt förstärktes könsskillnaderna där samtalen med flickorna oftare innehöll svåra ord och långa meningar medan pojkarna oftare tilltalades med korta kommandon och tillsägelser.

Deras arbete skrev genushistoria och är fortfarande en inspirationskälla för många förskolor. En av dem är Egalia på Södermalm som slog upp sina portar i maj 2010. Deras pedagogik bygger på en idé om jämställdhet som genomsyras i allt de gör.

Forskning visar att könet avgör vilket bemötande ett barn får – redan som spädbarn. Därför är språket en viktig del. På Egalia använder man inte könsbestämmande ord som pojkar och flickor. Istället används förnamnet, ”kompis” eller ”person”. Personliga pronomen som ”hon” och ”han” är inte förbjudna, men de varvas med det könsneutrala ”hen”.

– Om vi ska gå på studiebesök hos exempelvis polisen och inte vet vem vi ska träffa säger vi ”hen” i stället, säger Lotta Rajalin.

Men genuspedagogiken har väckt känslor – och särskilt den könsneutrala benämningen. Personalen har blivit hotad på mejl och någon skickade en kartong med en flick- och pojkdocka.

Lotta Rajalin menar att kritiken bygger på missuppfattningar, att man tror att förskolan inte tillåter barnen att ha ett kön.

– Det handlar inte om att alla ska bli lika eller att ta bort något utan att barnen ska få utvecklas till unika individer. Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med, säger Lotta Rajalin.

– Sedan hemlighåller vi inte att det finns olika kön. Men ett barn ska inte placeras i ett fack på grund av sitt biologiska kön och en viktig riktlinje är att tilltala barnen på samma sätt, tillägger hon.

Kristina Henkel ser också språket som nyckeln till förändring och där har ”hen” stor betydelse. Det kan till exempel vara barn som tycker om att klä sig i könsgränsöverskridande kläder.

– Språket påverkar oss alla, alla har ett kön. Därför är det väldigt bekvämt att ha ett könsneutralt pronomen. Ordet ”hen”, ger barnen frihet i sitt identitetsskapande, säger hon.
Även om det i dag finns ett visst motstånd mot ordet ”hen” tror hon att det kan finnas i vårt språkbruk fortare än vi anar.

– Jag brukar ta ordet snippa som exempel. Det var föräldrar som väckte den frågan om att det inte fanns ett ord för flickors kön och ordet snippa lanserades. I början tyckte förskolelärare att det var jobbigt att säga överhuvudtaget. Men genomslaget gick fort. I dag fem år senare är det självklart, nu säger alla snippa.

Hur ska man då få fler förskolor att nå skollagens mål om att motverka stereotypa könsroller hos barn?

– Ansvaret ligger på förskolechefen. Enligt diskrimineringslagen ska pedagogerna ha utbildning i likabehandling varje år. Och det finns ett krav på att man ska göra en kartläggning varje år i förskolan för att se vad man behöver arbeta med, som att bryta barnens könsuppdelade lekar. Men det som saknas är resultat och uppföljning.

– Man ska heller inte glömma att som förälder har man jättestora möjligheter att påverka, säger Kristina Henkel.

Katarina Lagerwall

http://www.dn.se/nyheter/sverige/pa-egalia-tas-fokus-bort-fran-konet/

Vilken makt har ditt språk?
Vissa människors språk värderas högre än andras. Men litterära ord ger inte nödvändigtvis ett rikare språk än slang. Svenskprofessorn Björn Melander skärskådar språket och makten.

Det är en gammal sanning att språk och makt hänger samman. Ibland går man till och med så långt att man hävdar att "språk är makt". Sant är att det finns många kopplingar mellan språket och makten. Fast relationen är inte alltid så enkel som många tycks tro.
Att ha språket i sin makt är tveklöst en stor tillgång, och att olika personer är olika bra på att tala eller skriva för sin sak är uppenbart. Men kan man sakna ett språk? Stundtals kan man få intrycket att vissa resonerar så. Föreningen Läsrörelsen genomförde i början av 2000-talet en kampanj på temat "Ge ditt barn ett språk". Vill man tolka det mottot lite illvilligt borde det innebära att barn som inte får läsa inte har något språk. Så menade man nog inte, utan snarare handlade det väl om att barnen genom läsning skulle få ett rikare och uttrycksfullare språk.

Nu är inte heller det en okomplicerad tanke. Lars-Gunnar Andersson, välkänd från bland annat radioprogrammet Språket och en av dem som betytt mest för att nyansera synen på detta med bra och dåligt språk i vårt land, har gjort en intressant undersökning av ordkunskap hos skolelever. I sådana test brukar pojkar från lägre socialgrupper placera sig dåligt. Den här gången fick tvärtom denna elevgrupp det bästa resultatet. Vilken var då förklaringen? Jo, testet handlade för ovanlighetens skull inte om skriftspråkliga, gärna lite litterära och svåra ord, utan om dialektala och slangartade ord. I det avseendet var dessa pojkars språk varken "torftigt" eller "fattigt", en stämpel som många av dem säkert vid något tillfälle fått sig påtryckt.

Slutsatsen är tämligen självklar: ett språk har alla. Men det kan se olika ut. Det vi kallar "svenska" kan ses som en samling av olika varianter som alla skiftar beroende på bland annat vår dialektala och sociala bakgrund. En av dessa varianter har dock en särställning: den som ofta kallas "standardsvenska". Mest typiskt uppträder denna som det skriftspråk vi möter i exempelvis massmedier, arbetslivet och skolan. Det är standardsvenskan som oftast uppfattas som det "riktigaste" eller "bästa" språket, och det är också den som beskrivs i ordböcker, grammatikor, skrivhandledningar och liknande.

Naturligtvis är det i många sammanhang nödvändigt att behärska standardsvenskan i såväl tal som skrift. Lika uppenbart är det att många har problem med den saken - att lära ut standardspråket är inte för inte en av skolans viktigaste uppgifter. Men att konstatera detta är något helt annat än att hävda att vissa inte skulle ha ett språk, eller att stämpla någons språk som generellt torftigt eller dåligt. Och det är knappast en slump att det snarare är de som befinner sig i underkanten av den samhälleliga status- och maktstegen än de som befinner sig på toppen som kan få sitt språk utmönstrat som fattigt.
I Sverige - liksom i många andra länder - bygger riksspråket mycket på språkbruket i högre samhällsklasser och i området runt huvudstaden. Grupper som har makt och inflytande ekonomiskt, politiskt och socialt har vanligen detta även i språkligt avseende.

Makten över standardspråket är en omstridd fråga. Vad är rätt och fel, fint och fult, bra och dåligt? En vanlig inställning är att det borde vara enkelt att avgöra vad som är det ena eller andra. Men så är sällan fallet. Om det finns två konkurrerande uttryckssätt går det vanligen att ge stöd för båda varianterna. En till synes evig språkriktighetsfråga är om det ska heta större än jag eller större än mig. Som argument för än jag har hävdats att större än jag är ett slags förkortning för det mer kompletta uttrycket större än jag är. Och eftersom det inte kan heta större än mig är, måste än mig-varianten vara fel. Men ingen kan ha något att invända mot uttrycket han är större än sin bror. Här går det inte att lägga till ett är på slutet. Större än jag är alltså konsekvent mot den ena möjligheten medan större än mig är konsekvent mot den andra.

När vi föredrar en variant framför en annan bygger vi snarare på vår egen språkkänsla än på logik och konsekvens. Eller så har vi bara lärt oss vad som brukar anses vara det rätta. Många av de klassiska käpphästarna i språkriktighetssammanhang bygger på vad som kallats "inlärd irritation". Hur många av mina läsares inlärda irritation har slagit till av att jag i den här texten börjat meningar med såväl och som men och eller?
@Brödtext indrag:Språket är inte ett redskap som bara passivt speglar samhället och de hållningar som råder, utan också något som skapar och vidmakthåller olika värderingar. För den som vill förändra samhället kan det därför vara angeläget att försöka påverka språket. Ett exempel är när samer och romer fått ersätta äldre ord för dessa grupper, eftersom de tidigare använda benämningarna uppfattats som nedvärderande eller fördomsfulla. Ett annat exempel kan vara kampen om begrepp som "utanförskap" eller "arbetslinjen" i politiken.

Också den mer officiella språkvården berörs av sådana frågor. I en klassiker i svensk språkriktighetsdiskussion, Ulf Telemans bok Språkrätt från 1979, framhåller författaren att språkvården måste välja "vilken världsbild man vill ge draghjälp åt", och exemplifierar med Dansk sprognævns arbete med beteckningar för parterna i ett "papirløst" äktenskap - ska man välja benämningar som jämställer sådana förhållanden med traditionellt gifta par eller ska man försöka göra en distinktion? En näraliggande mer samtida parallell kan vara hur vi väljer att språkligt behandla äktenskap mellan personer med samma kön, där det säkert finns olika åsikter om vilken världsbild man vill understödja. Här hänger makt och språkliga detaljer nära samman.

Maktspråk skulle man kunna sätta som etikett på en tankegång nära kopplad med detta, nämligen att språket kan användas för att vilseleda eller till och med dölja sanningen. Sin mest pregnanta form har nog idén fått i George Orwells roman 1984 där den totalitära staten skapar ett "nyspråk" som ska styra och begränsa medborgarnas tankar så att det till slut blir omöjligt att begå "tankebrott".
Idén är inte helt enkel. Språket har knappast fullständig makt över tanken. Bara det faktum att man i många debatter hör motståndare anklaga varandra för manipulativt och vilseledande språkbruk visar väl att vi ofta lyckas genomskåda de språkliga dimridåerna. Men helt betydelselöst är det uppenbarligen inte vad vi väljer att kalla något. Varför skulle vi annars vara så uppfinningsrika när det gäller att lansera ord som föryngringsyta för kalhygge?

Tanken att språket kan tjäna makten kan också flyttas upp på en nivå som inte gäller enskilda ord och uttryck, utan snarare handlar om texter. Hur vi beskriver, diskuterar och över huvud taget resonerar om olika företeelser styr naturligtvis vår bild av det som behandlas. Att granska hur texter av olika slag framställer skilda förhållanden är kärnan i den forskningstradition som brukar kallas kritisk diskursanalys. Det är signifikativt att ett centralt arbete av en av de ledande forskarna inom fältet, Norman Fairclough, heter just Language and Power.

Språk och makt handlar också om relationen mellan de olika språk som används inom ett visst samhälle.
Mäktiga språk i dagens Sverige är framför allt två, nämligen svenska och engelska. Svenskan har en mycket stark ställning som majoritetsspråk och i praktiken nationalspråk i ett självständigt land. Men inom vissa områden har engelskan fått en allt starkare position. Det gäller till exempel högre utbildning och forskning inom ett flertal områden. Vetenskapen är global med engelska som sammanhållande språk, och därmed är det ofrånkomligt att många svenska forskare både läser och skriver mest på detta språk. Engelskan får också en allt starkare ställning som undervisningsspråk inom högre utbildning. Många företag har engelska som arbetsspråk, företagsspråk eller koncernspråk (benämningarna är många), vilket är naturligt i en värld där nationsgränserna betyder allt mindre.

Här tycks alltså svenskan tappa mark till engelskan. Frågan om hur sådana så kallade domänförluster ska hanteras har varit ett centralt tema i den språkpolitiska utveckling som skett under det senaste decenniet. Att en språklag som gör svenska till Sveriges officiella språk antogs den 1 juli 2009 är det kanske tydligaste uttrycket för detta. Om svenskans roll som det dominerande språket i alla sammanhang vore helt självklar behövdes ju knappast en sådan.
Vad beror då engelskans starka ställning både globalt och inom vårt land på? Ja, den har inte att göra med att engelskan skulle ha några inneboende kvaliteter som gör språket särskilt lämpat för uppgiften. I stället är den en klar avspegling av globala maktförhållanden. Lite enkelt uttryckt har världen de senaste 200 åren dominerats av engelskspråkiga stater, först det brittiska imperiet och därefter USA. Att ledande makters språk också får en stark ställning är inget unikt - franskans framskjutna position under 1700-talet är ett annat exempel på detta fenomen.

Tanken att engelskan skulle vara ett överlägset språk verkar dock vara mycket utbredd. Exempelvis hör man ofta att engelskan skulle ha ett mycket större ordförråd än andra språk, inte minst svenskan. Detta är ett orimligt påstående. Ett språks ordförråd är ingen fix mängd; man kan inte i en ordbok eller liknande räkna upp alla ord som ingår i språket. En anledning är att ordförrådet har oskarpa gränser. Vissa ord blir föråldrade och faller ur bruk, medan andra tillkommer. Och vilka ord ska räknas med - ska till exempel dialektord och slang inkluderas? En annan anledning är att vi hela tiden kan skapa nya ord för det som vi behöver uttrycka. Att hävda att ett visst språk skulle ha fler ord än ett annat är i princip lika konstigt som att hävda att det skulle finnas fler meningar på det ena språket; på alla språk kan vi förstås bilda alla de meningar vi har behov av.

Inte ens med utgångspunkt i antalet belagda ord finns det stöd för påståendet att engelskan skulle ha påfallande många ord. Om vi ser till de större ordböckerna för engelska och svenska språk hävdar sig de svenska väl vad gäller antalet registrerade ord. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att Shakespeare, som uppenbarligen har ett grundmurat rykte som världens ordrikaste författare, i sin totala produktion använder något över 29 000 olika ord. I Strindbergs samlade verk finns drygt 199 000 skilda ord belagda.
Detta faktum säger ganska lite om Shakespeare och Strindberg. Men det säger ganska mycket om svenskars syn på svenska och engelska. Jag är nämligen säker på att de flesta hade gissat på det omvända förhållandet.

Björn Melander

http://www.unt.se/uppsala/vilken-makt-har-ditt-sprak-697313.aspx

Vi hade en gång ett språk

Nyligen väckte nio universitetslärare i historia uppmärksamhet genom att, i en debattartikel i Upsala Nya tidning, beskriva studenters undermåliga språk.

Tongångarna är mig bekanta, men situationen tycks ha eskalerat. Eller, snarare, det är nu det börjar märkas.

Jag har länge varit medveten – inpå skinnet – om den språkliga nedgången. Under decennier var jag korrekturläsare på en tidning. När nedmonteringen av korren började kände min förvåning, som man säger, inga gränser.

De flesta tidningar utan självaktning införde i stället ”kvalitetsredaktörer”, det vill säga folk fick som bredvidsyssla att i efterhand korrigera införda felaktigheter. En bråkdel av dem, måste tilläggas.

Om inte ordet ”kvalitetsredaktör” är orwellskt nyspråk så vet inte jag. Men lever vi i en tid då prishöjningar kallas prisjusteringar, så...

Åter till lärarna från Uppsala. Deras artikel var utgångspunkt i P1s Studio Ett, den 30 januari. Där ifrågasattes skolundervisningen på övligt vis, något som brukar få lärare på alla nivåer att känna sig personligt otillräckliga eller åtsatta.

Samma dag publicerades i Svenska Dagbladet en debattartikel från TU om spelreglerna för dagspressen eftersom denna ”är en hörnsten i en väl fungerande demokrati”.

Det som gör mig helt perplex är alla mediers tystnad om det egna ansvaret beträffande det ljudliga ordskredet. Varenda människa med ett längre förflutet i branschen ser/hör hur språket, det viktigaste verktyget för de flesta av oss, är i strykklass.

Barnen gör mer än går i skolan, de utsätts för en informationsflod som i många fall kommer från utbildade journalister.

Förr fanns en uttalad eller underförstådd ”folkbildande” ambition från mediehåll. Förutom information gav man läsare/lyssnare/tittare – vill jag påstå! – ett verktyg för tanken.
När korret dog kom jag till taltidningen, en syssla lika robust som ”rättarens” (och som likaså snart försvinner).

På min arbetsplats läser vi en kortversion av tre morgontidningar och ofta drabbas vi av diverse problem med texter: från slarv- och stavfel, hopblandade idiomatiska uttryck till ren gallimatias.

Vi gör alla misstag och undertecknad är långt ifrån felfri. Jag är alltså inte ute efter enskilda skrivande/redigerande kolleger. Erfarenhet från andra sysslor på en tidning har gett insikt i hur olika områden fungerar: skriver man blir man lätt blind för egna fel eller otydligheter. Detsamma gäller redigerare och vilka grupper det nu kan vara.

Forna tiders korrläsare hade enbart uppgiften att spana efter fel och oklarheter, helst på så många nivåer som möjligt.

Dåförtiden var TT vår rikslikare, språkskrifterna därifrån våra biblar. Nu är TT som alla andra: det ska gå undan och inget kosta.

Jag brukar kolla vad som händer med texter, bland annat dem från TT. Häromsistens saknade jag ett ”inte” i en notis. Som var och en förstår är ordets när- eller bortovaro kritiskt för förståelsen. På nätet hittade jag sedan ett par ställen där texten korrigerats, på de flesta hade det inte skett.

Allt sprids snabbt på nätet, som bekant, så ock felaktigheter. Det är alltså ännu viktigare att göra rätt nu när desinformation får oerhörda konsekvenser.

Jag hör och ser missuppfattningar av ord och uttryck – sådana som Uppsalalärarna påtalade – dagligen och stundligen. Som en annan väderkvarnsfajtare skriver och ringer jag till tidningar, radio, TV.

Ansvariga förringar då just det speciella fel jag anmärker på: ”Nej, att journalisten skrev ’lugnet hägrar i staden’ beror på att hon är så ung. Men duktig. Det är klart hon menar ’lägrar sig över’.”

”Han står ’framför skranket’? Äsch, det är väl klart att det ska vara ’inför skranket’ just här!”
Det är, för miljonte gången, inte varje enskildhet som är problemet, det är den ohyggligt stora mängden fel som beror på frånvaron av preventiva åtgärder!

Något så litet som ett kommatecken ändrade innehållet i en rubrik jag såg alldeles nyss.
Annars är min egen avtrubbning och osäkerhet också skrämmande. Och man diskuterar inte språk på redaktionerna som förr, tiden (pengarna) går som bekant till annat.

För att bevara ett nyansrikt, betydelsebärande och därmed demokratiskt språk krävs stora insatser från hela jädra samhället, det gagnar alla. Borde inte en gigantisk uppryckning ligga i samtliga mediers intresse?

Och då menar jag inte de medier som talar med döda. Snart går det inte ens att tala med de levande.

BIRGITTA HYBINETTE

http://www.journalisten.se/debatt/vi-hade-en-gang-ett-sprak

I begynnelsen var ordet men hur vårdar vi vårt språk?

I begynnelsen var Ordet (grekiska logos), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till (Joh. 1:1-1:3).

Logos betyder ord, tal, tanke, förnuft, lag och grundprincip. I grekisk filosofi är logos benämning på verklighetens yttersta grund och innersta väsen, den gudomliga kraft som genomtränger världsalltet och på samma gång är människans högsta och karaktäristiska egenskap (Svensk Uppslagsbok 1933).

Ordet (logos) bär upp språk och litteratur lika väl som lagstiftning och samhällsordning. Ord, begrepp och metaforer påverkar samhällsutvecklingen och människors verklighetsuppfattning. Frihet, jämlikhet och broderskap har blivit revolutionärers ledstjärna. Det svenska folkhemmet – som Per Albin Hansson lanserade 1928 – är ett annat klassiskt exempel (jämför artikeln ”Folkhemsbygget började i språket” i SvD 3 mars 2009). I ett tal i Fulton, USA myntade Churchill 1946 begreppet järnridån (”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent”).

Johannesprologens välkända inledningsord väcker tankar. Hur vårdar vi till exempel det litterära och språkliga arvet efter Strindberg, Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg med flera? Många kommunicerar i dag genom mobiltelefon, SMS och hastigt hoprafsade e-postmeddelanden. När fick du, käre tidningsläsare, senast ett längre personligt brev från en släkting eller god vän?

Ungdomen, som inte förstår att läsning är för själen vad motion är för kroppen, läser allt färre böcker utanför skolan. För många är bilden på väg att ersätta ordet – TV:s alla kanaler sköljer över oss med snabba scenväxlingar. Finns det tid för eftertanke och egna bilder i vårt inre?
Den som aldrig läser romaner, noveller, dikter eller ens facklitteratur – det må handla om historia, trädgårdsodling eller våra husdjur – får ett fattigare och mindre nyansrikt språk. Språket är en del av vår personlighet och identitet. Inte många av oss blir författare. Men de flesta av oss skriver i en eller annan form. Vi må vara läkare, jurister, lärare, socialarbetare, politiker, administratörer, sekreterare, journalister, ekonomer, handläggare på Försäkringskassan, sjuksköterskor och så vidare. Hur vi uttrycker oss är inte oväsentligt. Vilket språk lämnar vi till våra barn?

Myndigheters språk har ofta tidigare negativt kallats kanslisvenska, ett språk med långa invecklade meningar, med substantivsjuka (behov föreligger i stället för behöva), med många ord lånade från latin via tyskan – till exempel handhava (manu tenere) och göra veterligt (notum facere) – och med ålderdomliga ord som huruvida, enär och eljest. Stilen är lika opersonlig som avsändaren. Känslobetonade överdrifter är bannlysta. Värderingar uttrycks försiktigt med rimligen, sannolikt, synes och förefaller.

I Sverige skedde på 1970-talet en språklig revolution genom du-reformen. Myndigheterna blev informella. Hej, det är från försäkringskassan kunde det hurtfriskt låta. Radiotjänst var ännu vänligare och skrev Välkommen till en ny avgiftsperiod på inbetalningsavin – en tidig variant av Det är häftigt att betala skatt.

Naturvårdsverket hälsade medborgarna grötmyndigt Välkomna ut i naturen! som om verket ägde skog och mark. På en domstol skrev en fiskal en brottmålsdom på vers men blev näpsad av JO. Senare firade flummigheten triumfer. Då Domstolsverket angett fel årtal i en kalender, beklagade verket inte misstaget utan skrev att man brustit i kvalitetssäkringen.

I en enkät till lärarstuderande häromåret förstod endast fem procent ordet åberopa, tio procent förslagenhet och 17 procent oundgängligen (SOU 2008:106). En sportjournalist i SvD skrev nyligen: Charlotte Kalla tas emot av lagkamraterna efter hennes (i stället för sin) imponerande sistasträcka.

Dagisfröken säger att hon är själv på eftermiddagen (barnet tvättar sig självt, men fröken är rimligen ensam.) Från min yrkeshorisont som domstolschef har jag ondgjort mig över socialnämnders ofta ostrukturerade, pladdriga och språkligt torftiga utredningar och över illa formulerade läkarintyg. Jag känner mig ibland som en knarrig fyrtiotalist, som sätter den gamla skolans språk- och grammatikundervisning högt.

Kanske kastar jag sten i glashus? På mitt bord ligger en remiss att besvara om Ökat förtroende för domstolarna. Det är en angelägen utredning, som borde ha gjorts långt tidigare. Förtroendet för domstolar och rättsordningen rör själva livsnerven i vår demokrati. Den yttersta konsekvensen av att förtroendet upphör är rättsstatens sammanbrott.

En viktig fråga är hur domar och beslut skrivs. Även om domstolarnas språk har moderniserats – det kan man lätt se om man jämför hur Högsta domstolen och Regeringsrätten skrev på 1950-talet och hur de skriver nu – återstår mycket att göra. Ålderdomliga, högtravande formuleringar och fackjargong måste rensas bort. Den självklara utgångspunkten är att domstolarna i sina avgöranden ska försöka att på ett begripligt sätt förklara utgången i målet för parter och andra intressenter. Mottagarperspektivet betonas. Tidigare har domar utformats mera med tanke på att de ska stå sig vid överklagande till högre instans än kunna begripas av den enskilda parten.

Jan Sterner skrev för någon tid sedan i GD att domstols- och lagspråk är svåra att förstå för många (”Fackspråk kan vara klarspråk”). Dilemmat är att juridiska termer ofta inte kan ersättas av för gemene man enklare ord. Sterner nämnde som exempel brottet egenmäktigt förfarande. Men många fackuttryck kan ersättas av enklare varianter utan att innebörden ändras. X bestrider bifall till ansökan kan skrivas X motsätter sig att ansökan beviljas. Till stöd för sin talan anför NN kan skrivas NN framhåller . Yrka kan ersättas av begära, föreligger av finns, vidgå av bekräfta och så vidare. Ord som förevarande och ifrågavarande är en styggelse och bör bytas ut mot kortare varianter eller mot bestämd form liksom angående, avseende och beträffande bör ersättas av om eller annan kort preposition. Facktermer kan behöva förklaras. Fler rubriker och underrubriker underlättar för läsaren. En blandning av korta och långa meningar gör det lättare att ta till sig texten.

Konsten att skriva är svår. Det är en livslång övning. En präst i Uppsala sa: ”Hav något att säga, säg det, säg inget mer!” Det är tänkvärda ord. Hänsyn till läsaren kräver att det som är överflödigt rensas bort. Annars drunknar budskapet i oväsentligheter. ”Konsten att tråka ut är att berätta allt” säger Voltaire träffande. Vissa uttryck blir efter en tid så slitna att de blir oanvändbara. Dit vill jag föra först till kvarn, ladda batterierna och social kompetens.

I klassikern: Om konsten att läsa och skriva (1985) säger Olof Lagercrantz att ”upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro” men viktigast är ”rytmen” och ”språkets andning”. Och visst sjunger det om inledningen av Strindbergs Röda rummet:
”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.”

Hänsyn till läsaren kräver att det som är överflödigt rensas bort. Annars drunknar budskapet i oväsentligheter.

Tomas Attorps

http://gd.se/kultur/debatt/1.916335-i-begynnelsen-var-ordet-men-hur-vardar-vi-vart-sprak-

Historien om när det svarta ordet skulle bytas ut

Det står mellan historieförfalskning och politisk korrekthet. Ett laddat ord berättar lika mycket om hur det var när det skrevs som vad vi tycker i dag.
Neger. I dag är de flesta överens om att man inte använder det ordet. Det har till och med förekommit förbudskampanjer mot det.
Endast i ett sammanhang är det politiskt korrekt att säga neger: den metaspråkliga debatten. Det vill säga när själva ordet diskuteras.
I detta sammanhang är ordet ofta försett med citationstecken, "neger", för att markera distans. Alternativt uppträder det i en lätt förklädnad: n-ordet. Bara under 2011 har ordet neger förekommit minst 50 gånger i de svenska tidningar som finns tillgängliga i databasen Presstext. Och det beror inte på rasism. Den här artikeln kommer att göra sitt till i statistiken.
Det var också i början av 2011 som den metaspråkliga debatten om neger tog ny fart i pressen. Det handlade om en barnbok. "Ture Sventon stoppad", "Ture Sventon i Censurien", "Stoppa vansinnet - inte Sventon" och "Censur utplånar inte ord" löd några rubriker.
Det började redan hösten 2010. Då bestämde barn- och ungdomsförlaget Rabén & Sjögren att ge ut Åke Holmbergs Ture Sventon i Paris på nytt. Holmbergs böcker om den läspande privatdetektiven som älskar "temlor" tillhör förlagets klassiker, och ges med jämna mellanrum ut i nya upplagor. Nu var det återigen dags för den fjärde delen i serien, den som handlar om hur Sventon ska hjälpa en amerikansk kvinna att reda ut ett fastighetsbedrägeri i Frankrike. Hon har blivit lurad på ett helt slott.
I boken finns varken några flygande mattor eller temlor - Ture Sventon läspar inte ens. Däremot förekommer ett ord som redaktören på Rabén & Sjögren reagerade på när hon läste boken på nytt.
- När redaktören gick igenom texten, och tog upp vad som stod där, var det ingen svår diskussion för oss. Det var självklart att ändra i texten, och det handlade inte om några stora ändringar, berättar Cecilia Nilson, publicistisk chef på Rabén & Sjögren. Men vi var inte alls beredda på en sådan reaktion!
Vad redaktören upptäckte var att ordet neger förekom vid ett par tillfällen, och att några passager kunde upplevas som rasistiska. Om man ska vara petig förekommer det ingen svart person i Ture Sventon i Paris. Det är Ture Sventons medhjälpare Omar som klär ut sig för att inte bli igenkänd av skurken Ville Vessla. "Farbror Omar ska vara neger", föreslår Sventon och Omar dyker därefter upp utklädd till chauffören Jean.
Beskrivningen av Jean är minst sagt klichétyngd. "Jean var en neger med glänsande svart ansikte. En ganska stor neger i vitt sommarlivré", som det heter på ett ställe i boken. Och: "Jean satt på bilens fotsteg med sin mössa i handen. Solen gassade våldsamt över honom, ansiktet sken som ett par nyblankade svarta skor." Det hela påminner om de gamla varietéerna i 1800-talets USA - så kallade minstrel shows där vita klädde ut sig till svarta och gjorde narr av dem.
Så kan man kalla Åke Holmberg för rasist? Nej, det tycker inte Mats Söderlund, ordförande i Svenska författarförbundet, som förvaltar rättigheterna till Åke Holmbergs verk.
- Åke Holmberg var inte rasist, men han var liksom många andra absorberad av sin samtid. Tittar man på hur ordet neger används i Ture Sventon-böckerna är det inte mindre smädande än om det skulle användas i dag. Men det var en del av en utbredd användning, och det var därför mer osynligt.
Det var till Svenska författarförbundet som Rabén & Sjögren vände sig med sin förfrågan att få ge ut Ture Sventon i Paris och samtidigt få göra några ändringar i texten. Exakt vilka ändringar var man inte klar över.
- Vi kom aldrig till frågan om hur vi skulle ha ändrat, berättar Cecilia Nilson. Dock kan jag gissa att vi hade gjort ett så litet ingrepp som möjligt och bara ändrat ordet. Men som sagt, vi kom aldrig så långt.
Man kom aldrig så långt eftersom Svenska författarförbundet inte godkände några som helst ändringar i Åke Holmbergs text.
Där hade historien kunnat vara utagerad. Rabén & Sjögren ville ändra i texten. Författarförbundet sa nej. Så var det med den saken.
Dessvärre hade boken, trots att det inte fanns något utgivningsbeslut, redan hamnat på utgivningslistorna och syntes därför på nätbokhandlarnas webbsidor. När boken sedan försvann lade en tidning märke till detta och nyheten var ett faktum. "Att peta i ett skönlitterärt verk, för att mänskligheten gjort framsteg sedan boken skrevs, är på det hela taget exakt vad Sanningsministeriet i George Orwells 1984 sysslade med", skrev Andreas Ekström i Sydsvenskan. "Censurkulturen är på väg att bli den snabbast växande kulturyttringen", skrev ledarsidan i samma tidning.
Cecilia Nilson, som fick agera Rabén & Sjögrens talesperson i debatten, blev uppvaktad inte bara av medierna utan även av privatpersoner.
- Det var många män som kände sig manade att ringa och säga att jag hade fel, säger hon.
Ska orden ändras efter dagens värderingar eller ska verket statuera exempel och påminna oss om de orättvisor och den ojämlikhet som har förekommit i historien? Författarförbundet gick på den senare linjen:
- Vi konstaterade snabbt att neger är ett ord som vi inte gillar eller vill slå vakt om, berättar Mats Söderlund. Men beslutet att inte godkänna ändringarna var ändå enkelt. Det handlade om att ta texten på blodigt allvar och värna författarens rätt till sin egen berättelse intill, ja, intill döden i stort sett. Det är en hållning som vi helt enkelt måste inta när någon lämnar över förvaltningen av sina texter till oss i förvissningen att vi kommer att värna om dem.
Svenska Akademiens ständige sekreterare, historikern Peter Englund, är inne på samma spår. Han tycker inte att man får peta i litterära texter.
- Nej, jag tycker inte det. Det finns och kommer alltid att finnas litterära och konstnärliga verk som innehåller saker som vi finner störande, obegripliga och direkt obehagliga. Men det ger oss inte rätten att själva börja sudda i dem. Bortsett från det rent upphovsrättsliga så handlar det också om att ge sig ut på ett farligt sluttande plan, som kan landa i ett slags historierevisionism. Där ändrar vi de delar av det förflutna som ej passar oss.
Mats Söderlund tycker att Rabén & Sjögren kunde ha övervägt att göra som förlaget gjorde när de gav ut Astrid Lindgrens Pippi Långstrump går ombord (ursprungligen från 1946) för ett par år sedan. Då publicerade man ett nyskrivet förord av Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren och vd på Saltkråkan AB, som innehar rättigheterna till Astrid Lindgrens verk. I förordet redogör hon för hur man resonerat kring ordet negerkung, som förekommer i boken. Skulle man stryka det? Vad skulle det stå i stället?
"Saken är inte riktigt så enkel som man kanske kan tro", skriver Karin Nyman i förordet. "Pippi kan förstås aldrig göras till ett 2000-talsbarn. Och det har alltid varit en omöjlighet att få henne att uppträda lämpligt. Själva vanvördigheten rår ingen på. Däremot kan vi inte se att hon någonstans i böckerna uppträder fördomsfullt. Vi som Astrid Lindgrens rättighetsinnehavare efter hennes död har inte velat medge en modernisering av hennes Pippi Långstrump-böcker."
- Genom förordet lämnar man över tolkningen och reflektionen till läsaren, säger Mats Söderlund. Kanske det känns relevant att läsa hur det kommer sig att svarta skildrades så här. Och kanske kan det vara en hjälp för föräldrar och lärare att prata om det.
Cecilia Nilson på Rabén & Sjögren tycker att det är annorlunda med Pippiboken.
- Det är en bok som många föräldrar läser tillsammans med sina barn. Då blir det ett filter när den vuxna är med och kan förklara.
Hon framhåller också att många barn i dag inte har någon relation till ordet neger: Frågar du en sjuåring i dag vet den kanske inte ens vad det betyder. Och har de hört det är det förmodligen enbart negativt.
Mats Söderlund håller inte med. Han tycker inte att man kan göra skillnad på barn- och ungdomsböcker eller ungdoms- och vuxenböcker.
- Jag tycker det är fegt. Antingen läser vi de här böckerna och diskuterar dem, eller så låter vi bli. Jag tror inte på att man kan ändra i texten och läsa böcker utan att ta ansvar för dem. Jag tror inte att man kan ändra på en hel språkvärld retroaktivt.
Men Cecilia Nilson håller fast vid sin uppfattning och menar att man ändrar i litterära verk hela tiden. Inte för att sudda ut ett obehagligt förflutet, utan för att göra bra litteratur begriplig i en ny tid.
- Ta Bibeln. Hur många gånger har man inte skrivit om den?
Rasistiska rester i litterära verk är naturligtvis inget uteslutande svenskt fenomen. Tvärtom är debatten betydligt mer laddad i länder med ett utpräglat kolonialt förflutet, som i Belgien och i USA. I Sverige ändrade man till exempel titeln på Agatha Christies deckare Tio små negerpojkar först 2007, medan man i USA gjorde det redan ett år efter att boken först kom ut, 1940.
Nästan samtidigt som Ture Sventon-debatten pågick i Sverige debatterade man i USA en nyutgåva av Mark Twains The adventures of Huckleberry Finn, ett av den amerikanska litteraturens stora, kanoniska verk och ett givet inslag i skolornas undervisning. Men ett inslag som blivit alltmer ifrågasatt för sitt oborstade språk och särskilt den frekventa förekomsten av ordet nigger (219 gånger för att vara exakt).Boken om Huckleberry Finn var under 1990-talet den femte mest anmälda i USA, enligt American library association, och har vid flera tillfällen under 2000-talet utsatts för kritik.
År 2007 bildades The coalition to stop the n-word på en skola i Texas, och 2009 krävde högstadieläraren John Foley i Washington att boken skulle strykas från läslistan: "Det blir svårare för varje år att övertyga eleverna om bokens storhet", sade han. "Jag älskar 'Huck Finn' och för det mesta räcker det med min entusiasm. Men det finns barn, väldigt smarta barn, som kommer fram till mig och säger, 'Mr Foley, jag hatar den här boken'."
Som en reaktion på de svårigheter som lärare har mött i undervisningen om Mark Twains klassiker, och som ett försök att hitta nya läsare till boken, publicerade New South Books i Alabama förra året en utgåva av The adventures of Huckleberry Finn, där ordet nigger har bytts ut mot ordet slave, 'slav'.
Kritikerna menar dock att detta inte ändrar något, utan snarare skapar nya problem. Till exempel kvarstår frågan om huruvida Mark Twains skildring av de svarta är en kritik av rasismen i USA på 1800-talet eller om den bara återger den då rådande synen på svarta. En av kritikerna är historieprofessorn Allison Blakely vid universitetet i Boston, som menar att svarta studenter än i dag blir utsatta för en diskriminerande behandling av det slag som han upplevde som ung student.
- Att då vittvätta Twains språk innebär bara att man fördröjer studenternas förståelse av världen, inte att man hjälper dem. Vi lever inte i en tid då det är rätt att låtsas som om att den tidigare historien aldrig har ägt rum, säger han.
Neger kommer från spanskans negro som betyder 'svart'. Det kommer i sin tur från latinets niger. Ordet började användas under 1600-talets slavhandel för att beteckna de afrikanska slavar som skeppades till Virginia i södra USA, men det spred sig snart till andra delar av landet. På 1900-talet började ordet anses problematiskt.
Nils Svensson

http://spraktidningen.se/artiklar/2011/06/historien-om-nar-det-svarta-ordet-skulle-bytas-ut

"Miljonsvenska" är språkglädje

Det viktiga är att "miljonsvenskan" - av vissa kallad Rinkebysvenska - får en värdig status, skriver redaktionen för Gringo i debatten om det "nya" svenska språket.

Över tiotusen ord kom in i SAOL och alla fastnade på de två enda orden som kommer från miljonsvenskan. Att två ord kan väcka så mycket liv är fascinerande. Samtidigt är vi glada att det äntligen blir en språkdebatt i Sverige. Vi kallar det andra benämnt som Rinkebysvenska eller invandarsvenska för "miljonsvenska". Det är inget vedertaget begrepp i miljonprogrammen utan något vi har hittat på. Som så mycket annat i Gringo vill vi ta tillbaka makten att definiera orden som benämner människorna och kulturen i miljonprogrammen.

Vi valde miljonsvenska för att dialekten mer än något annat är geografiskt kopplad. Den pratas inte bara i Rinkeby och heller inte bara av "invandrare". Människorna som bott i de uppradade betonghusen har med åren utvecklat en dynamisk kultur med allt ifrån konst, litteratur, musik och film.

En våg unga svenskar tar nu för sig och kompletterar historien om Sverige med infallsvinklar från de två miljoner människor som tidigare varit exkluderade. De har något att berätta och Sverige lyssnar intresserat. Briljanta svenska författare som Alejandro Leiva Wenger och Sigge Eklund. Filmare som Mia Engberg och Josef Fares. Ett stort hål i KulturSverige fylls med allt fler kreativa kreatörer som antingen får eller tar sig utrymme.

Själva använder vi miljonsvenskan för att det är vårt språk, det vi växt upp med och tycker om att uttrycka oss med efter att vi bara för några år sen tvingades tvätta bort den ur våra munnar för att få en plats. Vi vill inte pracka på någon den, vi visar inte den som ett ideal alla borde ta till sig. Det som är viktigt för oss är att den får en värdig status så att den som vill kan använda den både i tal och skrift som vilken annan dialekt som helst utan att få knasiga blickar på sig.

I debatten har det framstått som att det finns en direkt motsättning mellan rikssvenska och miljonsvenska. Guss ska självklart inte ersätta tjej men eftersom tusentals svenskar dagligen väljer att säga guss är det inte mer än rätt att det finns som en synonym. Ungdomar i miljonprogrammen gör oftast själva ett aktivt val att ha sin lokala dialekt. För många är det ett sätt att försvara sitt stigmatiserade område. En trots mot det samhälle de känner sig utestängda ifrån. För andra känns det bara mer roligt och mer naturligt.

Behovet av att hitta en egen gemenskap manifesteras tydligast med utvecklingen av miljonsvenskan. Den har levt en undanskymd tillvaro och vuxit i det tysta. Självklart ska alla uppmuntras att lära sig rikssvenska. Det vi vänder oss emot är att ungdomarna inte också uppmuntras att behålla sin miljonsvenska. Att de i stället får lära sig att det är dålig svenska och att de pratar med brytning sänker tusentals svenska självförtroenden.

Innan vi startade Gringo frågade vi runt på de större redaktionerna varför de inte har fler miljonsvenskar anställda. Svaret blev att det inte fanns några tillräckligt kompetenta. På de arton månader vi har funnits har vi blivit kontaktade av över 200 miljonsvenskar som vill jobba med oss. Minst ett dussin av dem är riktiga guldklimpar som platsar på vilken redaktion som helst. De fanns där hela tiden men kände sig aldrig manade att söka sig till etablerad media.
När vi skrev guss och keff och närmade oss talspråket i Gringo blev det en ögonöppnare för många som i hemlighet haft skrivardrömmar men fått självförtroendet knäckt av svensklärare. Plötsligt insåg de att även deras sätt att uttrycka sig är värt så mycket att det kan tryckas på papper som når över en miljon läsare. En språktröskel var övervunnen och för flera blev det en inkörsport till journalistiken.

Miljonsvenskan i sig är det perfekta exemplet på något vackert som skapas när olika människor från världens alla hörn möts och skapar ihop. De kommande åren kommer miljonprogrammens frukter regna över oss och lära oss något om oss själva. Gringo försöker bli katalysator för en naturlig samhällsrörelse som kommer hjälpa oss att förenas i en större svenskhet än den som normalt ryms på DN Kulturs sidor.

Men Gringo hade aldrig kunnat finnas om vi inte behärskade svenssonsvenska. Människor som bara pratar miljonsvenska är ofta chanslösa på arbetsmarknaden. Som normen ser ut i dag måste du anpassa dig för att släppas in. Många miljonsvenskar förstår det och tar avstånd från den kultur de en gång älskade som sin egen. I den processen går något förlorat. Anpassning är alltid konservativt. Tolerans uppmuntrar till kreativitet, eftersom du accepteras om du bryter mot mallar. Den stora förlusten lider egentligen de som dömer människor efter hur de pratar i stället för att verkligen lyssna på vad de säger. De går miste om fantastiska människor som aldrig får chansen.

Problemet är att miljonsvenskan i dag har låg status och det återspeglar synen på dom som pratar det. Därför ska vi inte skuldbelägga miljonsvenskarna utan snarare delegera ansvaret till den fyrkantiga språkmall som vägrar släppa in dem. I det mesta vi gör på Gringo tänker vi decennier framåt. Att ändra attityder kräver en långsiktighet, tålamod och att vägleda steg för steg. Vi älskar det svenska språket i alla dess variationer. Vare sig det är med våra föräldrars kurdiska, chilenska eller eritreanska melodi eller om det är vår generations miljonsvenska.

Det tog bögarna tjugo år att omdefiniera ordet bög. Vi vill göra samma sak med blatte, fast på halva tiden. Synen på miljonsvenskan kanske tar längre tid för så mycket av svenskheten finns i språket. Om miljonsvenskan blir accepterad som en svensk dialekt är det en utsträckt hand till alla de som känner sig utanför. Det sänder ut den välkomnande signal som många i hemlighet törstar efter. Med guss och keff har vi sträckt ut lillfingret. Vi hoppas vi sträcker ut hela handen snart.

Gringoredaktionen

http://www.dn.se/kultur-noje/miljonsvenska-ar-sprakgladje/

Vem har rätt att bedöma någon annans språk?

Det undrade Rickard Jonsson, som uppmärksammade debatten i media om det som kommit att kallas för ”blattesvenskan” och huruvida det var ett ”riktigt” språk eller inte. I avhandlingen ”Blatte betyder kompis” följer han en grupp invandrarkillar i en högstadieskola i förorten, för att undersöka hur ord kan användas för att göra kön, svenskhet och icke-svenskhet.

Hur blev du intresserad av ämnet?

- Jag har arbetat som gymnasielärare i fem år och även läst interkulturell pedagogik, vilket ledde till att jag började intressera mig för just etnicitet och skola. Det är själva bakgrunden till att avhandlingen att handla om språkanvändning och genusskapande i en högstadieskola.

Ungdomarnas språk spelar en avgörande roll för skapandet av kategoriseringar och stereotyper, men hur omvärlden talar om deras språk har också betydelse – till exempel kommentarer som ”vi måste ge ungdomarna ett språk”. Under en lång tid har vi haft en pågående debatt om hur killar i förorten pratar, eller om blattesvenska, som en del kallar det.

Det kan finnas en ganska moraliserande eller uppfostrande ton i vuxenvärlden och i media som inte stämmer överens med den betydelse som ungdomarna själva ger orden, det finns helt enkelt ett glapp, och det tyckte jag var intressant att titta närmre på.

Vad handlar avhandlingen om?

- Den handlar om hur stereotypen invandrarkillen skapas i en skolvardag, genom att killar agerar på ett visst sätt eller använder vissa ord. Invandrarskapet kan även förklaras genom olika normbrott, men det är främst språket som står i fokus i avhandlingen: vad gör man med ord, vad sker när man pratar och hur reagerar man på det människor säger? Genom ord kan man göra kön, svenskhet och icke-svenskhet, och det är det avhandlingen syftar till att visa.
Det är inte bara stereotypen invandrarkille som lyfts fram, utan jag har även titta på hur maskulinitet skapas i skolan. En viktig del av den maskulina könsrollen som framträder är vikten av att vara heterosexuell: både lärare och elever pratar om att det inte finns några ”bögar” på skolan. Så egentligen synliggörs två stereotyper i avhandlingen – ”invandrarkillen” som är väldigt synlig, och ”bögen” som i stort sett är osynlig.

- Att vara invandrarkille idag handlar inte längre om migration, det är mycket mer komplext än så: är du till exempel duktig i skolan så du inte längre en invandrarkille. Jag ville berätta om hur den här stereotypen skapas genom att följa två klasser (med fokus på en mindre grupp invandrarkillar) på en högstadieskola i en ganska neutral förort under deras skolvardag, men ibland även under deras fritid. Jag har följt med de här killarna hem och lyssnat när de har berättat om hur de har sökt till Stockholms innerstadsgymnasium och visat upp bokhyllor med litteratur som inte alls stämmer med stereotypen invandrarkille. De här killarna går in och ut ur invandraridentiteten när det passar dem: de växlar språk och använder förortsslang i vissa sammanhang och i andra inte, men så är det för oss alla – vi anpassar språket efter situationen.

Att använda förortsslang kan även vara ett sätt att uttrycka distans och markera gränser – till exempel gentemot klassen. Blir man tilltalad som invandrare kan man också välja att svara som invandrare. Det som gör det hela problematiskt är exempelvis debatter som den i Dagens Nyheter, där Ebba Witt Brattström gick ut och sade att invandrarkillarna saknade ett riktigt språk och det språk de hade dög bara till sexism. Idag talar vi inte nedsättande om invandrargrupper, istället klankar vi på deras språk för att förmedla en norm om vem som talar rätt eller fel, vem som behöver hjälp och vem som är språklös. Det är oftast inte illa menat – men det är naivt och ogenomtänkt. Vem kan avgöra vem som talar ett ”riktigt” språk och vem som har en språkbrist? Den frågan lyfter jag i avhandlingen, där jag vill visa att språkdebatten lider av grova förenklingar: man löser inte all problematik kring att vara invandrare genom att tala ”rätt” språk. Maktstrukturer förändras inte så lätt, vi vet ju att något så simpelt som ett namn kan stänga dörrar.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

- Att lyfta fram och synliggöra de här stereotyperna och försöka se dem i ett nytt ljus: stereotyperna finns och de får verkliga, viktiga effekter. Skolan är en plats där eleverna får lära sig heterosexualitet, maskulinitet och vem som är svensk och vem som inte är det. Det ska dock inte uppfattas som en kritik riktad mot den här skolan, som jag upplevde arbetade på ett väldigt sympatiskt och engagerat sätt, och inte heller mot eleverna, som hade en oerhörd förmåga att använda språket. Tvärtom handlar det om att vår förståelse och den mening vi tillskriver ord inte alltid delas av andra, innebörden förändras utifrån både person och plats.
Killarna i studien kunde å ena sidan säga att man inte skulle vara ”wannabe” svensk, att man skulle vara den man är och inte förställa sig, men i andra situationer så kunde de plötsligt distansera sig från andra invandrare och säga ”det är mest invandrarkillar som snor saker”. Att kalla någon blatte kan vara okej beroende på vem man är – en lärare i studien uppfattar det som nedsättande, men för killen som uttalade det betydde det ”kompis”. När Ebba Witt Brattström skriver att invandrarkillarnas språk är obegripligt, i synnerhet deras sexistiska uttalanden, så försöker jag visa att det vi kan haja till på går att förstå: eleverna i den här skolan uppmuntras att vara killar och heterosexuella på rätt sätt, och då kan ett sexistiskt tal vara en strategi som används för att markera denna maskulinitet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

- Från början hade jag faktiskt inte tänkt att språket skulle vara avhandlingens främsta fokus, men det gick inte att komma ifrån eftersom det är genom språket som mycket av det här uppstår. Det var en upptäckt som jag kom att bli väldigt fascinerad av. När jag läser mitt eget material märker jag dessutom hur jag själv deltar i de kategoriseringar som görs i samtalen: jag frågar till exempel en kille som är född i Sverige om ”han trodde att hans liv hade varit annorlunda om han hade varit svensk”. Inte en så smickrande upptäckt för egen del kanske, men det visar samtidigt att det här finns överallt, även hos forskare, så det handlar inte om några enstaka trångsynta människor – som vi gärna vill tro.

Vem har nytta av dina resultat?

- Avhandlingen är skriven på ett lättillgängligt språk, jag vill att så många som möjligt ska kunna ta del av den: lärarstudenter, lärare, de som sysslar med språkforskning eller forskning inom etnicitet och lärande. Självklart vore de extra roligt om just lärare och lärarstudenter fick tillgång till avhandlingen, eftersom det är de som ska arbeta med de här frågorna i vardagen.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

- Jag ger inga pedagogiska förslag, det tror jag lärarna är bättre på själva, men jag hoppas att jag har sagt något som de kanske kan känna igen sig i – fast på ett nytt sätt. Jag tror de drar sina egna slutsatser: antingen så börjar de fundera på en förändring, eller så förkastar de vad jag har skrivit!

Hedda Lovén

http://www.skolporten.se/forskning/intervju/sujonsson-intervju/

Med manipulation ska valet vinnas

Nej, du är inte paranoid: Politikerna försöker manipulera dig med ord. Språket är politikens viktigaste verktyg och nu produceras orden som ska få oss att rösta rätt 2014.

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Nyspråket är den totalitära maktens vapen i George Orwells dystopi ”1984”, där språket konstrueras om för att styra och begränsa människors sätt att tänka.

Men det är inte bara i totalitära samhällen som språket är viktigt för politiken. Det är förstås omöjligt att föreställa sig en demokrati där inte ord, debatt och retorik spelar en avgörande roll.

Just nu skriver minst fem riksdagspartier på nya parti-, handlings- eller idéprogram, som i ord försöker uttrycka vad partierna vill. Men det är inte orden i programmen som brukar väcka känslor – även om Centern just lyckats göra det – utan kampanjspråket.

Det som direkt syftar till att påverka människors verklighetsuppfattning och i förlängning röstningsbeteende.

Det brukade vara ett resultat av ledande politikers språkliga kreativitet – Winston Churchill hade ingen pr-byrå – men är i dag i allt högre grad en verksamhet för inhyrda konsulter, som testar ord på fokusgrupper.

Vilka känslor väcker olika ord som beskriver samma verklighet?

Heter det den gemensamma sektorn, den offentliga sektorn – eller den ofantliga sektorn, som de klassiska Moderaterna brukade säga? Allt beror förstås på vilka känslor orden är tänkta att utlösa.

Smarta republikaner klistrade etiketten ”Death tax” på den amerikanska arvsskatten. Först jobbar du hela livet, och när du dör tar demokraterna dina pengar.

I den svenska versionen började Socialdemokraterna kalla jobbskatteavdraget för pensionärsskatt. Först jobbar du hela livet, och sen tar borgarna dina pengar.
Medvetenheten om ordens betydelse ökar i takt med att politiken professionaliseras.

”Vi levererar precis det språk du behöver för att vinna din fråga”, lovar republikanernas kontroversielle ”språkdoktor” Frank Luntz på sin hemsida. ”Ord för ord. Fras för fras”.
Luntz budskap är att människor till 80 procent är känslostyrda – och att språket hjälper till med styrningen.

Den nymoderata ordlista som partihögkvarteret skickade ut är det mest kända svenska exemplet. Det nya språket har bidragit till att väljarnas bild av Moderaterna förändrats.
Men ordlistan stärkte sannolikt också en annan bild av Moderaternas förändring: att den bara var kosmetisk – nya ord på gammal politik.

Ibland blir också språket viktigare än politiken. När Socialdemokraterna i höstas skrev en ”affärsplan för Sverige” var det just ordet affärsplan som var viktigt. Och egentligen bara ordet. Är det någon som minns affärplanens innehåll?

Redan nu uppfinns språket som ska vinna valet åt partierna 2014. Och en sak är säker: de kommer att försöka manipulera oss.

Göran Eriksson

Grafik: Ordens vandring i politiken http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ordens-vandring-i-politiken_7840106.svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/med-manipulation-ska-valet-vinnas_7840636.svd

Makthavare på en retorisk resa

I veckan startade det politiska året med riksdagens första partiledardebatt. I en värld där retoriken blivit viktigare visar SvD:s unika kartläggning hur partiernas språk förändrats. M använder ordet ”näringsliv” allt mer sällan, medan S plockat upp det och i stället pratar mindre om fördelningspolitik.

”Vi lämnar slips och pärlhalsband hemma”, manade Moderaternas spinndoktor Per Schlingmann i en folder som gick ut till partiets förtroendevalda för några år sedan.
Inte bara kläderna utan också språket är nytt hos de Nya moderaterna. I broschyren ifråga finns en hel ordlista med förbjudna och påbjudna ord.

Socialdemokraternas nya partiledare Stefan Löfven väckte å sin sida uppmärksamhet när han i höstas presenterade sin inte särskilt socialdemokratiskt klingande ”affärsplan” för Sverige. Uppståndelsen de senaste veckorna kring Centerpartiets idéprogram visar också vilken explosiv kraft ord kan rymma.

SvD har i samarbete med textanalysföretaget Gavagai gjort en unik kartläggning av vad våra politiker egentligen pratar om. Analysen omfattar allt som samtliga ledamöter sagt i riksdagen de senaste 15 åren, sedan 1990- talet fram till idag, samt partiledarnas debattartiklar och tal.
När vi i databasen på totalt 80 miljoner ord gör sökningar på några centrala politiska begrepp syns tydligt hur flera ord gjort en partipolitisk resa (se faktarutan nedan). Ett tydligt resultat är att Moderaterna använder ordet ”näringsliv” allt mer sällan medan Centerpartiet och Socialdemokraterna använder det allt oftare.

”Privatisera” är ett annat ord som M gradvis rört sig bort från. Samtidigt har användningen av ”privatisera” ökat kraftigt hos Vänsterpartiet – då med negativ klang.

”Fördelning” var på motsvarande sätt tidigare ett av socialdemokratins nyckelbegrepp, men partiet har gradvis fjärmat sig från det. Något den mer traditionalistiska S-falangens profil Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten, beklagar.

–Socialdemokraterna har blivit mer försiktiga på alla sätt. Mitt intryck är att de vill undvika konfliktskapande ord som fördelningspolitik, klassamhälle och solidaritet. Det är uppenbart att man vill förknippas med näringspolitik och tillväxt istället.

För att ge en rättvis bild av vad de åtta partierna själva allra helst pratar om har SvD även tagit fram topplistor över deras absoluta favoritord (se grafiken på nästa uppslag). Också här framträder M:s retoriska omsvängning tydligt. På 1990-talet talade partiets förtroendevalda mest om ”skatter” och ”konkurrens” – ord som de blivit betydligt mer sparsamma med under 2000-talet.

Centerpartiet har på ett högst påtagligt sätt istället gått från att främst prata om människor och landsbygd till att fokusera på företag. Ett annat parti som genomgått en tydlig retorisk resa sedan 90-talet är Miljöpartiet.

–De har gått från romantiker som pratar om artrikedom till realpolitiker som talar EU-politik, kommenterar Jussi Karlgren, språkteknolog och grundare av Gavagai, som gjort analysen för SvD:s räkning.
Janerik Larsson är något av en legendar inom den politiska pr-branschen med en bakgrund på bland annat Svenskt Näringsliv, Kreab, Prime och Timbro.

–Det politiska systemet är oerhört känsligt för ordvalsperspektivet, de resultat ni fått fram är inga tillfälligheter. Politikerna gör mycket medvetna val av begrepp och tankeslingor. Sedan 1960-talet har det blivit otroligt mycket viktigare, säger han.

Partierna gör idag regelmässigt fokusgruppsintervjuer för att testa olika begrepp. Det handlar om en professionalisering av politiken, där det i dagens medielandskap med mindre utrymme för raka debattreferat krävs större skicklighet för att nå ut. Stefan Löfvens ”affärsplan” lanserades knappast utan att det först provats på några målgrupper.

–Jag tror att det var en avsiktlig signal till tjänstemannagrupper, säger Janerik Larsson.

Han befarar att Stefan Löfvens resa mot valet 2014 kommer att bjuda på fler språkliga nyheter som står i skarp kontrast till företrädaren Håkan Juholts 50-talsklingande folkrörelseretorik.
Någon skriftlig manual lär S dock inte ha skickat ut. Men enligt Göran Greider har bland annat partiets presschef Odd Guteland haft möten där partiaktiva uppmanats att inte använda ord som ”klass”.

Både FP och M har i år tillsatt nya kommunikationschefer – Moderaternas, Hanna Bergholm, jobbade tidigare på ett nätdejtingföretag.

Spelar språket egentligen någon roll för den faktiska politiken, eller är det just bara snack? Greider hävdar att M endast gjort en fasadförändring, men Janerik Larsson motsätter sig beskrivningen att de politiska pr-strategerna försöker lura väljarna.

–Det handlar inte om att förfalska något, utan om att hitta ord och begrepp som gör att människor förstår vad man egentligen vill åstadkomma.

Tobias Brandel

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/makthavare-pa-en-retorisk-resa_7840624.svd
Ordmoln: De sex senaste regeringsförklaringarna http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ordmoln-de-sex-senaste-regeringsforklaringarna_6471716.svd SD:s språkbruk vinner mark

Det är inte enbart Sverigedemokraterna som använder begrepp som "massinvandring" och "svenskfientlig". Det visar SvD:s genomgång av klassiska SD-märkta ord som har yttrats i riksdagens kammare efter valet.

När Sverigedemokraterna tog sig in som riksdagens åttonde parti lovade de övriga att inte – som skett på många håll i Europa – låta sig påverkas och ge partiet inflytande. I riksdagens kammare har partiet mött hårt motstånd.Men när det första riksdagsåret går mot sitt slut syns en ny tendens: i debatten använder även Sverigedemokraternas motståndare begrepp som ”massinvandring”.

Utmärkt, tycker Sven-Olof Sällström, vice gruppledare i Sverigedemokraterna:

– Det får de gärna göra! Att de använder våra begrepp och uttryck tyder på att de har kommit till insikt om att de beskriver verkligheten.

I boken ”Svensk, svenskare - ett reportage om Sverigedemokraterna” analyserades sverigedemokratiska begrepp som ”svenskfientlig”, ”mångkulturalist” – och ”massinvandring”.

– De säger aldrig bara invandring, det heter alltid massinvandring. Det är retoriskt effektivt. Varje gång de talar om invandring ger de en bild av att invandringen till Sverige är enormt stor, säger en av författarna, journalisten Annika Hamrud.

Begrepp som ”mångkulturalist” och ”islamisering” är Sverigedemokraterna ensamma om att uttala – men ”massinvandring” har använts i 20 riksdagsdebatter efter valet, jämfört med noll året innan, visar SvD:s genomgång. Främst av Sverigedemokraternas ledamöter men också av motståndare, som Mona Sahlin (S) i partiledardebatten den 3 november förra året: ”Du bygger i stort sett vartenda ett av förslagen i er budgetmotion på att bara man blir av med det du kallar massinvandringen har man löst Sveriges problem. Det är inte sant. Det är bara ett sätt att ställa grupp mot grupp.”

Riksdagsledamoten Fredrick Federley har kallat Sverigedemokraterna för ”riksdagens gamar” och nämner begreppet inte mindre än fem gånger när riksdagen den 4 maj i år debatterar migration och asylpolitik: ”.. det är klart att det gynnar de intressen man har från Sverigedemokraternas sida att försöka skrämmas med en massinvandring som de facto inte finns”.

Vid samma tillfälle argumenterar Miljöpartiets Maria Ferm och Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh emot begreppet. ”Det är märkligt att Sverigedemokraterna och deras representanter sprider sådan skräckpropaganda, som om Sverige tar emot massinvandring”, säger Amineh Kakabaveh i debatten.

I en interpellationsdebatt om regelverket för arbetskraftsinvandringen svarar migrationsminister Tobias Billström (M) med ”faktiska siffror” eftersom ”...Sverigedemokrater är väldigt glada i att använda massinvandring eller massivt flöde”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt väljer en annan väg när han debatterar ”mångkulturalism” med Sverigedemokraten Sven-Olof Sällström den 17 februari: ”Sverigedemokraterna hämtar nästan alltid stöd för sitt sätt att ställa frågor från en sorts vi-och-dom-perspektiv”, säger han – utan att nämna begreppet ”mångkulturalism”.

Vad spelar då värdeorden för roll? Stor, enligt Björn Stolt, universitetslektor vid institutionen för reklam och PR vid Stockholms universitet, som undervisar på kursen ”Retorik och politik i Almedalen”:

– Väldigt mycket i dagens politiska debatt handlar om att man krigar om betydelsen av beteckningar. I de snabba klippens medieklimat är det mycket mer frestande att köra med beteckningar än argument.

Att övriga partier använder begrepp som ”massinvandring” gynnar Sverigedemokraterna, tror Björn Stolt.

– Jag skulle välja Fredrik Reinfeldts strategi framför Fredrik Federleys. Varje användning av termen bidrar till en normalisering och avdramatisering.

Annika Hamrud håller med:

– Det är en framgång för dem som vill att vi ska tala om ”massinvandring” som begrepp i betydelsen att det bara väller in folk över gränserna.

Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, är mer försiktig i sin slutsats. Om man som politiker använder motståndarens ord, kan visserligen den problemformuleringen slå igenom.

– Men det måste vara okej att använda och inte vara rädd för att använda ordet även om man inte delar uppfattningen att det är en massinvandring, säger han.

Den linjen är både Maria Ferm och Fredrick Federley inne på:

– Jag tror alltid att man ska ta det varsamt med politiska begrepp. Men man måste kunna diskutera begreppet. Det är stor skillnad på att kritisera begrepp och ta över det, säger Maria Ferm.

– Hela anförandet går ju ut på att plocka ner deras siffror och visa att det inte finns någon massinvandring, säger Fredrik Federley.

Mona Sahlin bekräftar i ett mejlsvar till SvD Björn Stolts tes om ordens makt:

”Jag har valt att bara citera deras program - och ser jag nu, en gång säga ”det du kallar massinvandring”. Håller med om att de två orden - massinvandring och islamisering- skall man helst undvika.”

År 2006 lanserade Moderaterna med den dåvarande partisekreteraren Per Schlingmann begreppet ”utanförskap” - något som sedan plockades upp av oppositionen men fortfarande associeras med den borgerliga alliansen.

Sven-Olof Sällström och hans 19 SD-kollegor i riksdagen har inte ”kommersialiserat politiken à la Schlingmann”, enligt Sverigedemokraterna Martin Kinnunen.

– Vi tar bara till oss av varandras språk, säger Sven-Olof Sällström.

Matilda E Hanson

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sds-sprakbruk-har-spritt-sig-i-riksdagen_6244420.svd

Rikssvenskans fina kusin av: Fredrik Lindström

Finlandssvenskarna tycker att sverigesvenskarna talar obildat, medan de själva slår vakt om ursprunget.
Sista helgen i augusti brinner det längs kusten i Österbotten. Det är våra svenskspråkiga grannar som är vid sina villor (sommarstugor) för en traditionsenlig villoavslutning, även kallad veneziansk afton. Man firar av sommaren med brasor, facklor, fyrverkerier, god mat och lite morsa (hembränt). Det här är ingen tradition som är utbredd i Sverige.
Annars har vi en lång gemensam historia och samma modersmål. Det finns sverigesvenskar som tror att finlandssvenskarna egentligen har finska som modersmål och bara råkar ha lärt sig svenska ovanligt bra – om än med ganska kraftig brytning. Finlandssvenskar som flyttar till Sverige får frågor om hur det går med språket, och komplimanger för att de har lärt sig svenska så snabbt.
En anledning till att vi inte riktigt hör sambandet mellan rikssvenska och finlandssvenska är att vi saknar några av länkarna emellan. Det är ungefär samma sak som att vi inte hör sambandet mellan swing och hårdrock, som ju är nära besläktade. Man behöver mellanleden, i detta fall boogie woogie och rock’n’roll. De språkliga pusselbitar vi saknar här är uppländskan och åländskan. På 1700-talet var Åbo Sveriges näst största stad, och dialekten där och i Stockholm var mycket lika varandra.
Frågar man finlandssvenskarna kan de tycka att sverigesvenskarna talar obildat, och att det är de själva som talar en ursprunglig och korrekt svenska. Rikssvenskan är lite som en vansläktad småkusin med tillgjort uttal.
I finlandssvenskan uttalas till exempel d framför j i ord som djup och djävul. Likaså är r hörbart i ord som korta och värsta. Dessutom förkortas ord som int och sku (skulle). Ordförrådet skiljer sig också en hel del. Ord som är specifika för finlandssvenskan kallas finlandismer. Det kan vara ord som uppfattas som gammaldags i Sverige, till exempel lavoar i stället för handfat. Andra exempel är finfina ord som simkostym (baddräkt), kännspak (karaktäristisk), bykpojke (klädnypa), krabbis (baksmälla), semla (småfranska), farmare (jeans) och tupp (utedass).
I många kommuner i Finland är de svensktalande i minoritet. Men i Österbotten är det tvärtom. Ett exempel är Korsnäs, som marknadsför sig som den mest svenskspråkiga kommunen i hela världen.
I Österbotten talar de flesta en ålderdomlig dialekt, även toffa ungdomar, som använder dialekten både i tal och i skrift, till exempel när de sms:ar. Som svensk kan man tycka att det påminner en hel del om såväl dalmål som dialekterna på andra sidan Östersjön i till exempel Västerbotten. Och vi är ju faktiskt inte bara grannar; vi har ett delvis gemensamt ursprung eftersom befolkningen utvandrade från Mälartrakterna någon gång under medeltiden.
Österbottningarna är faktiskt ganska dåliga på finska. De är visserligen tvåspråkiga, men det handlar inte om finska och svenska, som man skulle kunna tro, utan om högsvenska – finlandssvenskans standardvariant – och österbottniska.
Juvelen i dialektkronan i Österbotten är nog ändå Närpes. Det påstås att dialekten här är den äldsta genuina svenska som talas i Skandinavien. Här gäller fortfarande det gamla tregenussystemet, som innebär att substantiven är antingen han-, hon- eller det-ord. Dialektin är han och tröjon är hon. I mina öron låter det som om gotländska, dalmål, finlandssvenska och västerbottniska möts i närpesmålet. Gemensam nämnare är förstås den gamla svenskan. Om en Närpesbo skulle hamna i centrala Sverige på 1500-talet skulle hon nog lätt kunna göra sig förstådd. Men hur låter då närpesmålet? Vi låter 1500-talskillen Hamlet få illustrera det:
Ti va elå int ti va, je froågon:
Må e va betär tro ti toål o liid
All styng å pilar som man foår i liive
Elå räis se mot e hav oåv ploågår
Å jier shlut åp allt.
(Övers. Lennart Snickars och Georg Backlund, Närpes teater) http://spraktidningen.se/artiklar/2013/08/rikssvenskans-fina-kusin Kronolekt
Författare: Fredrik Lindström . Publicerad i Tidningen Språk, april 2010
Dialekterna är på väg att dö ut. Men det betyder inte att alla svenskar kommer att tala likadant.

Folk frågar mig ofta om dialekterna håller på att dö ut. Ja, det ser så ut; vi talar mer och mer standardsvenska för varje generation. Ur ett historiskt perspektiv kan man till och med säga att de till stor del redan har dött ut.

Åh, så synd! Folk tycker det är jättetråkigt - det är ju så trevligt med dialekter. Jag försöker, ofta förgäves, förklara att det är ett slags lyxinfallsvinkel; människor kommer inte att fortsätta tala dialekt för att du tycker att det är underhållande att kunna höra var de kommer ifrån. Den genomsnittlige svensken vill i regel att andra ska tala dialekt. Själv vill hon eller han befria sitt tal från det mesta som kan lukta "lokalt" och "lantligt". Vilket säger det mesta om grundförutsättningarna.

Dialekterna i Sverige, liksom på andra håll, är en rest från historien. Det är synliga, eller rättare sagt hörbara, spår efter ett samhälle som var hårt geografiskt åtskilt. Människor föddes, levde och dog i en och samma trakt, ofta i samma härad eller till och med socken. Det fanns i Stockholm ännu för hundra år sedan folk som bodde på Söder och aldrig hade satt sin fot på andra sidan Slussen. På så sätt kunde en ö av Södermalms storlek få en egen språklig identitet.
Sverige är inte längre särskilt geografiskt åtskilt. Vi lever helt annorlunda. Få bor på samma ställe i hela sitt liv. Vi ser på samma tv-program, äter samma mat och klär oss nästan likadant över hela landet. Att vi då, samtidigt med denna likriktning, skulle odla och bevara en språklig särart, bara för sakens egen skull ter sig rätt osannolikt. Att dialekterna bleknar kommer alltså som ett brev på posten.

Men innebär det här att alla svenskar kommer att tala likadant i framtiden? Nej, inte per automatik - om nu den geografiska segregeringen mer och mer har spelat ut sin roll så finns det andra skillnader som tar mer utrymme.

Man har länge spekulerat över att de sociala klyftorna skulle öka och att detta skulle manifesteras i språket, alltså att människor skulle tala mer sociolekt än dialekt. Men det är svårt att hitta stöd för att en sådan ökning verkligen sker.

Däremot kan man konstatera att dialekten oftast lever längst kvar i vissa socialgrupper, varför alltså de flesta svenska dialekter får avsluta sina dagar lika mycket som sociolekter som dialekter. Alltså lika socialt åtskilda som geografiskt, som att man exempelvis i vissa arbetarkretsar i Trollhättan är ensam om att använda en del lokala uttryck och uttal.
Språket pekar alltså på en utjämning i samhället på flera olika plan. Folk präglas mindre av sin bygd eller sin samhällsklass - men finns det något som präglar dem mer i stället? Ja, jag tror tveklöst det! Samhällsutvecklingen har på senare tid gått oerhört fort. Och det skapar nya klyftor, som snabbt kan bli stora. Det påstås att Sverige är det mest generationssegregerade landet i världen. Och jag sätter inte en krona emot! För handen på hjärtat, ett naturligt, frivilligt umgänge mellan generationerna - om vi undantar släkt och familj - är så sällsynt i dagens Sverige att det skulle kunna skyddas av Naturvårdsverket.

Det syns också för språkvetaren. En term, kronolekt, finns redan, som alltså är ett slags tidsmässig motsvarighet till dialekt - olika generationer talar olika kronolekter. Det innebär varianter av samma språk där variationen är ålders- och generationsbaserad. Stockholmskan är i dag ny för varje generation. Det finns till exempel få som är födda efter 1960-talets mitt som säger reven och nesan, vilket i princip alla stockholmare gjorde bara en generation tidigare. Nutida Trosa- eller Strängnäs-dialekt har mer gemensamt med de äldre stockholmarnas språk, än vad två olika generationer av huvudstadsbor har med varandra.
Den snabba förändringstakten innebär också att ord och uttryck som har haft ungefär samma innebörd i flera hundra år, snabbt kan få ny betydelse. Det är en helt naturlig följd av att man i en generation har mycket mer kontakt inom denna än med andra generationer. På så sätt sprids blixtsnabbt nya uttal, betydelser, missuppfattningar, fraser och - gör generationerna till främlingar för varandra.

Det gamla Sverige var för stort för att kunna hållas ihop geografiskt. Spåren av detta finns i våra dialekter. I dagens Sverige ligger de växande klyftorna mellan generationerna, och vi får en svenska som alltmer kan indelas i olika kronolekter. Även de kan nog fungera som samtalsämnen, även om jag har en känsla av att de aldrig kommer att bli lika populära och omhuldade som dialekterna.

http://www.spraktidningen.se/artiklar/2010/04/kronolekt

Ordvalen som bäddar för konflikt av: Olle Josephson

Bonusbarn eller plastbarn? Att välja sina ord är att ta ställning. Därför är det också svårt att benämna människor.
Socialstyrelsen vill att vi skriver person med funktionsnedsättning. Språkrådet föredrar funktionshindrad. Än så länge har Språkrådet mycket större genomslag i medierna. Där är numera funktionshindrad ungefär lika vanligt som handikappad; för fem år sedan var handikappad sex gånger vanligare.
Detta är bara ett av tusentals exempel på att det är svårt att tala och skriva om - eller till - människor. Så fort man ska benämna dem, måste man på något sätt ta ställning, ofta i en konflikt. Ordförrådet är därför hela tiden i rörelse.
Paradexemplet är självfallet neger, från 1998 betecknat som "nedsättande" i Svenska Akademiens ordlista, i dag så gott som borta ur svenskt tidningsspråk. I fallet förtryckta och utsatta grupper är det rätt enkelt: lyssna till vad gruppen själv uppfattar som diskriminerande respektive godtagbart ordval!
Därför är det ändå ett framsteg för hårt förtryckta romer att den beteckningen är sju gånger vanligare än zigenare i svenska tidningar i dag. För fem år sedan var de båda beteckningarna lika vanliga.
I till synes oskyldiga sammanhang kan det faktiskt vara svårare. Kvinna, dam, tjej eller flicka? I tidningsspråk dominerar kvinna, men ordet signalerar ofta viss distans. Skriver man om juridik, politik ("vi vill se en kvinna som utrikesminister"), olyckor och brott blir det kvinna - eller flicka om hon är under 18 år. Vill man markera empati med en kvinnlig individ blir det helst tjej, oavsett ålder; möjligen är det ont om tjejer över 60 år. Tidigare gick det en tjej på sju kvinnor, nu är det en på fyra. Dam är neutralt i bara tre sammanhang: kläder, idrott och i fraserna gammal eller äldre dam. Annars får ordet en nedlåtande nyans.
På den manliga sidan är pojke, kille och man inbegripna i samma spel om betydelser. För ett par år sedan blev kille vanligare än pojke i tidningsspråket.
Besvärligare blir relationerna mellan människor. Vad kallas den som man inte är gift med, men har ett långvarigt förhållande med? Sambon, och särskilt särbon, har ökat mycket de senaste åren, och de är förhållandevis neutrala. Partner är godtagbart men kyligt; det klingar affärsliv. Livskamrat är ännu inte så vanligt, men på stark frammarsch. I danska och norska är kæreste förhärskande, men i svenskan är käresta än så länge alltför känsloladdat. Pojkvän och flickvän får långsamt en starkare bibetydelse av tillfällig förbindelse.
Bland barnen i familjen är det positiva bonusbarn en stor succé. Det har definitivt slagit ut plastbarn, som aldrig blev någon framgång, och det har helt distanserat styvbarn. Styvbarn har dock ännu sina användningsområden, framför allt åt det juridiska hållet. Någon neutral, icke-värdeladdad beteckning finns inte.
Arbetsmarknaden är inte enklare. Yrkesbeteckningar bär som bekant på mycket känslor. Kamreren är borta, styrekonomen lyckas inte etablera sig, utan controllern härskar. Se upp för pedagogen som långsamt börjar nagga läraren i kanten!
Ser man till större kollektiv står sig löntagaren som beteckning, medan arbetaren långsamt går bakåt. Företagaren är fortfarande ungefär tre gånger vanligare än entreprenören, men kapitalisten har hunnits i fatt av riskkapitalisten. Ordbytet ska markera att det inte är samma sak - det verkliga förhållandet kan diskuteras.
Ända ner till pronomenen når benämningsproblemen. Det könsneutrala hen, ett komplement till han och hon (se Språktidningen 3/07) är det tydligaste exemplet.
Så långt omtalet. Vi har kanske ännu mer problem med tilltalet. Ibland hävdas att du-reformen löst tilltalsproblemen, men åtskilligt kvarstår. Hur tilltalar man på ett artigt sätt en person som man inte känner till namnet? Vi har inte någon riktig motsvarighet till engelskans sir, ma'm eller miss. I Stockholms innerstad hörs numera i servicesammanhang monsieur, madame och mademoiselle: Smakade det bra, monsieur? Det låter nog löjligt för flertalet. Från förorterna rapporteras anropet fröken! från unga försäljare - nästan lika löjligt.
Och ska barnen tilltala mamma och pappa eller Johanna och Mattias? Jag har inte sett någon språksociologisk undersökning av förnamnstilltal i detta fall, men föreställer mig att det kännetecknar vissa medelklasskikt.
Hur lösa alla dessa problem? Det går inte. Att tala om och till varandra är att ta ställning. Endast det omänskliga språket är konfliktlöst.
Bild:
Istockphoto
Publicerad i nummer:
December 2010

Ungdomars språk idag - vanlig svenska i morgon

Rinkebyska, Gårdstenska eller Rosengårdska. Allt tyder på att språket förändras av ungdomar i invandrartäta områden. En liknande situation har funnits på 1800-talet med urbaniseringen!

Allt oftare kan man läsa artiklar om den nya svenskan; Rinkebyska, Gårdstenska eller Rosengårdska. Allt tyder på att språket förändras av ungdomar i invandrartäta områden. En liknande situation har funnits på slutet av 1800-talet med urbaniseringen, när Sverige omvandlades från ett jordbruksamhälle till ett industrisamhälle och på 1900-talet när Sverige övergick från ett homogent språkligt och kulturell samhälle till ett mångspråkligt och mångkulturellt land.

I slutet av 1800-talet när ungdomarna började arbeta och hade råd med att köpa kläder, dök buspojkarna eller kväsarna upp med sina kepsar och halsdukar och kväsajäntorna med sina stora tjoflöjthattar och krusade lugg. Senare, i början av 1900-talet kommer söderamerikanare eftersom deras kläder var amerikanskinspirerade. Dessa var de första svenska ungdomskulturerna i Sverige. Enligt Stockholmstidningen borde de ungdomarna göras till en vetenskaplig studie.

Invandrarna är ofta unga och det växer upp en ny generation i Sverige. Man kan lätt uppmärksamma ett gäng ungdomar, som uppenbarligen har invandrarbakgrund, tala. Man hör tonfall och grammatiska avvikelser som man inte är van vid och slangord som man inte förstår. Man kan tolka det som att de här ungdomarna inte förstår svenska. Dessutom har dessa ungdomar skapat sig nya ungdomskulturer som kan kännetecknas av klädstilar och konstnärliga uttryck som rap, hiphop och graffiti.

För hundra år sedan flyttade folk från landsbygden till storstäder när fattigdom och arbetslöshet spred sig på grund av mekaniseringen av jordbruket. En ny samhällsklass, industriarbetarklassen, uppstod i Stockholm. Kungsholmen kallades för Svältholmen, Vasastaden kallades för Sibirien. En liknande utveckling ägde rum i andra områden och andra städer. En hel del barn och ungdomar samlades utomhus av olika skäl. De bildade gäng och slogs med grannkvarterets ungdomar eller med medelklassungdomarna. I en sådan hård miljö var det viktigt att hålla ihop och vara slagkämpe, så väl i slagsmål som språkligt. Då växte det fram en ny slang, en blandning av ord hämtade från olika dialekter och språk. Exempel på dialektorden är lubba, mastig, nylle, och exempel på romaniorden är tjej, jycke, lattjo, lover (pengar), svid, ava (komma, gå). Ett annat exempel är västgötaknallarnas ordförråd som fjälla, dinka (klocka), stålar, bast (år) och pava. Samtidigt dyker andra ord upp från andra språk som slafa och kymig från tyska och steppa, jobba och najf (kniv) från engelska. Många av dessa ord är välkända fortfarande och en hel del är glömda idag. Frågan var varför de då skulle vilja låta som stockholmare? De ville helst skapa en ny identitet.

Idag i Sverige befinner vi oss i samma situation som i 1900-talets Stockholm. Migration och invandringen gör att nya språk och kulturer träder fram och gör kontrasterna större och tydligare. På 1800-talet hade vi stora inflyttningar från landsorten och idag från andra länder. Situationen och omgivningen är i grunden lika.

Liksom lantisarna hämtar ungdomar i invandrartäta områden ord från sina modersmål och använder dom som slangord med hjälp av modern svenska eller amerikanskinspirerade slangord. De välkända orden i förorten är till exempel de turkiska guss (flicka), ayna (polis), para (pengar), samt arabiska keff (dålig), jalla (skynda dig), abo (oj) och grekiska ayde (kom, kom igen), och persiska baba (pappa) och jende (hora). I vissa område förekommer till och med en del ändelser som -ish: rökish (röka), taggish (springa) och härlish (härlig).

Mycket tyder på att det är ordbrist som gör att de där ungdomarna hittar på egna ord och språk. De växer upp i en miljö där vuxna och kamrater inte behärskar svenskan. Arbetslöshet och fattigdom sprider sig mest bland invandrarfamiljer och ett segregerat samhälle växer fram. En del av dem orkar helt enkelt inte ta till sig det svenska språket. Slutligen reagerar en del ungdomar mot det svenska samhället. En hel del frågar idag "varför försöka vara som en svensk när man på grund av sitt namn, utseende inte behandlas som en, även om man är en hederlig medborgare och född här i landet?"

Samhället måste lära sig av den levande historien. Det som händer idag är inget nytt och det har hänt tidigare under andra omständigheter. Det är historien som upprepas. De som klagar mest på ungdomarnas språk och kultur är inte bekymrade över invandrarungdomarnas språk, utan svenska ungdomarnas tendens att ta efter språk och ungdomsstilar. Klagomål både då och idag gäller i grunden inte språket utan är uttryck för en rädsla för samhälleliga förändringar och nya sociala grupperingar. Idag ser vi många av arbetarklassens ungdomar som har blivit "hederliga" svensson, bra medborgare, en del har blivit politiker, författare, egna företagare etc. Med en nödvändig solidaritet från samhället skaffade de sig utbildning och reste sig. Vem vet vad som kommer att hända om några år och vilka förändringar som väntas i framtiden? Kanske kommer det att framträda helt nya kulturer!

Författare: Behzad Dariusson
Publicerad: 22/5 2006 http://www.sourze.se/Ungdomars_spr%C3%A5k_idag_vanlig_svenska_i_morgon_10532071.asp Korthuggn minimalism

Klimatet och tillvaron påverkar människan. Men påverkar de också språket? Fredrik Lindström blickar norrut.

Just nu befinner vi oss i brinnande Melodifestivalssäsong. Och den avslöjar mer om språket än man först kan ana. I Spanien heter tävlingen El concurso del festival de la canción. Det är inte mindre än sju ord. Åker vi en bit norröver, till Frankrike, så talar man om Concours eurovision de la chanson – fransmännen nöjer sig med blott fem ord. I den ännu lite nordligare engelskan säger man samma sak med bara tre ord: Eurovision song contest. Och när vi kommer upp till Sverige så har vi traditionellt bara ett enda ord: Eurovisionsschlagerfestivalen (även om den engelskspråkiga beteckningen tyvärr nu blir allt vanligare även hos oss).

Klimatet och tillvaron påverkar människan. Men påverkar de också språket? Vi föreställer oss lätt att man talar mer och intensivare i sydliga, varma länder, och allt mer korthugget och koncentrerat ju längre norrut man kommer på jorden. Kan språk eller dialekter över huvud taget vara exempelvis tystlåtna och korthuggna? Är det inte bara något vi har missförstått? Handlar det verkligen om språket och inte om mänskliga egenskaper i så fall?

Det verkar vara så att ju längre söderut i Europa man kommer, desto fler ord använder man för att säga samma sak. Med utgångspunkt från Melodifestivalen verkar ju allt tyda på att man blir mer sparsam med orden ju längre norrut i Europa man kommer. Dessutom komprimerar man allt oftare till ett enda samman satt begrepp.

Även inom Sveriges gränser kan vi se den här skillnaden mellan söder och norr. Ju längre norrut vi kommer, desto hellre sätter man ihop till ett ord i stället för att använda flera: ”det gamla huset” blir gammhuset, ”den första gången” blir förstgången. Och ordformerna tenderar att bli kortare. Redan i Bergslagen kan man höra ”jag vet int”, och norr om Dalälven börjar ändelserna trilla bort från verben. Cowboy Bengt rappar i sin låt Gagnef stajl om hur han uppvaktar en kvinna:

”I lördags skull ja åk å häls på na me nå blombuketter”. Det användbara verbet he, som kan ersätta sätta, ställa, lägga och en hel hoper andra verb för förflyttning blir allt vanligare ju längre norrut man kommer, och när man kommit uppåt Västerbotten så firar den språkliga ekonomin triumfer. Här kan man till exempel vara oäten i ett enda ord, där man i södra Sverige skulle bli tvungen att använda i princip en hel mening för att berätta ”att man inte har ätit”.

Det här är ett viktigt exempel. För i södra Europa kan man inte bilda sådana här motsatsord alls. I tyska och engelska förekommer de (unhappy ’olycklig’) men är inte särskilt vanliga. Sedan blir de vanligare ju längre norrut man kommer i Europa. Även inom svenskan är det stora skillnader – i rikssvenskan kan man vara ovan eller ha otur, men först en bit upp i norra Sverige kan man vara ofaren eller ha ovunnit. Eller som paradexempel på språklig ekonomi: att vara okaffedrucken, eller att säga att knappen är oi i stället för att den ’inte är knäppt’.

Ordknappheten verkar nästan stå i relation till antalet invånare per kvadratkilometer. I tv-serien Svenska dialekt mysterier besökte jag bland annat i Blattnicksele i Sorsele kommun i Västerbotten. Sorsele har 0,4 invånare per kvadratkilometer. I Stockholm bor det inte mindre än 4 618 per kvad ratkilometer. Och nog är det så att ju mer folk man träffar, desto mer pratar man. Men det innebär inte nödvändigtvis att man har mer att säga. I pratiga kulturer är informationen ungefär densamma, men man använder betydligt fler ord.

Orden fungerar som dekoration. I Blattnicksele är man inte rädd för tystnaden och man behöver inte dryga ut konversationen med tomma ord för att göra det lite trevligare.
Det är ungefär som dagens inredningssmak – minimalism. Inga onödiga utsmyckningar. Rent och enkelt, funktions baserat. Blattnickselemålet är funktionalism och minimalism. Många andra språk och dialekter föredrar att möblera med överlastad barock och kitsch med mycket krusiduller. Orden får fylla ut tystnaden.

Dessutom kan man passa på att andas in samtidigt som man svarar på något. Det är kanske så det mytiska norrländska schvuu har kommit till. Det är ordet jo uttalat på inandning – mer ekonomiskt och minimalistiskt än så kan det nog knappast bli.

Fredrik Lindström

http://spraktidningen.se/artiklar/2013/03/korthuggn-minimalism

Ungdomar är ofta kreativa språkbrukare -
Finlandssvenskt ungdomsspråk kartläggsAv Peter Sandström | - Egentligen kan ungdomsspråket ses som en kreativ språkvariant, säger FM Sofia Öhman, som forskar i finlandssvenskt ungdomsspråk. |
Vuxna har ofta en onödigt negativ inställning till så kallat ungdomsspråk. Ungdomar anses tala slarvigt, deras språkbruk kan till och med ses som ett hot mot standardspråkets framtid. - Men egentligen kan ungdomsspråket ses som en kreativ språkvariant, säger FM Sofia Öhman, lärare i svenska vid Åbo Akademi. Öhman är doktorand inom ett nytt projekt som ska kartlägga det finlandssvenska ungdomsspråket. Projektet - som heter Finlandssvenskt ungdomsspråk (FUSK) - leds av FD, akademilektor Saara Haapamäki vid ämnet svenska, ÅA. - Inledningsvis kommer vi att samla in en korpus som innehåller inspelade ungdomssamtal, berättar Sofia Öhman. Informanterna är finlandssvenska ungdomar i åldern 13-24 år, och för själva insamlandet kommer studenter i svenska att engageras. Det handlar om den bredaste kartläggningen hittills av finlandssvenskt ungdomsspråk, och materialet kan på sikt tillåta jämförelser av bl.a. regionala särdrag. - Ungdomsspråket i Svenskfinland varierar ju helt klart. Tonåringar i Jakobstad, Mariehamn och Helsingfors har olika särdrag i sitt språk, säger Sofia Öhman. Det handlar långt om influenser, om språkkontakt. I vissa regioner är det finlandssvenska ungdomsspråket starkt påverkat av finskan, på andra håll av rikssvenskan eller engelskan. Här spelar inte minst de mediekulturella skillnaderna mellan olika regioner en stor roll: österbottningarna har länge haft tillgång till det rikssvenska TV- och radioutbudet, medan finlandssvenskarna i södra Finland i högre grad har varit hänvisade till finska media. Och i och med att satellit-TV och nymedia slagit igenom blir de engelska influenserna allt starkare på alla håll. FUSK kommer att erbjuda en projektkurs på ämnes- och fördjupad nivå, och meningen är att en del studerande ska kunna skriva sina proseminarieuppsatser och graduavhandlingar inom projektet. - Det insamlade materialet kommer att analyseras ur olika teoretiska perspektiv, berättar Sofia Öhman. Språklig revolt
Många ungdomar är stilistiskt mycket medvetna, säger Sofia Öhman. De väljer och lånar uttryck och ord från andra språk helt medvetet, för att uttrycka sig på ett visst sätt. - Ungdomarna kan variera sitt uttryckssätt beroende på situationen, relationen till den eller de som de talar med eller graden av formalitet, säger Sofia Öhman. Det handlar långt om ett slags språklig revolt, som kan knytas till deras utveckling. - Ungdomsspråket kan därmed också ses som ett drag av den självständighetsprocess som hör ungdomsåren till. Ungdomarna markerar det egna reviret via uttryck som avviker från det vuxna standardspråket. Och vuxnas reaktion på ungdomsspråket är ofta negativ. Den svenska språkprofessorn Ulla- Britt Kotsinas har i tiden konstaterat att "ungdomar tycks aldrig ha talat så dåligt som nuförtiden, oberoende av när den tiden infaller". - Detta kan stärka ungdomarnas motivation att använda ett språk som avviker. De vuxnas missnöje uppfattas som ett tecken på att revolten lyckas, säger Sofia Öhman. Kreativt språkbruk
I många avseenden kan ungdomsspråket stå för nya sätt att använda språket, via inlån av olika ordformer som ombildas till nya uttryck. - Ta till exempel det engelska verbet "pay", som kan böjas enligt svenskt mönster och användas som ett aktivt ord. "Jag payar dig i morgon" låter kanske häftigare än "Jag betalar dig i morgon", åtminstone i en ungdoms öron, säger Sofia Öhman. Ofta använder ungdomarna språket på ett kreativt sätt, de bildar nya uttryck, hittar på språklekar, använder sig av inlärda, fasta fraser, citat ur filmer och så vidare. - Ungdomsspråket behöver inte automatiskt sablas ned och ses som ett hot mot standardspråket. Men till exempel lärare är förstås tvungna att peka på alternativ till uttryckssätt som inte är språkligt korrekta i egentlig mening. Vuxna kan överhuvudtaget föregå med gott exempel i sitt eget språkbruk, säger Sofia Öhman, som själv har erfarenhet av undervisning på högstadienivå. Hon påpekar att det ibland kan vara svårt att se en gräns mellan vad som är bristande färdigheter och vad som är en naturlig, medveten variation i ungdomars språkbruk. - Men det är bra att ha en öppen inställning. Ingenting behöver automatiskt vara "fel" bara för att det finns i ungdomsspråket. Den moderna språkvården utgår i hög grad från det aktiva språkbruket, språket förändras ständigt. - Exempelvis det allmänt använda "större än mig" har nu börjat godkännas som korrekt vid sidan om det tidigare formellt korrekta "större än jag". Liknande exempel finns det gott om, konstaterar Sofia Öhman. Hon har i sin egen forskning intresserat sig för olika aspekter på språkkontakt i finlandssvenskt ungdomsspråk, i synnerhet mellan svenska och finska, men också mellan svenska och engelska samt mellan svenskt standardspråk och dialekt. - Det är fascinerande att se hur de språkliga kontakterna tar sig uttryck i form av lån, kodväxlingar och andra liknande aspekter, säger Sofia Öhman. Under sin uppväxt har hon själv bott i Tammerfors, men tillbringat somrarna på Åland, något som gett praktiska perspektiv på språkkontakt. - Ja, jag har tidigt fått vänja mig vid att anpassa språket enligt omgivningen, säger Sofia Öhman. |
Källa: Meddelanden från Åbo Akademi nr 16 12.11.2004

http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2004_16_ungdomssprak.sht

Ännu ett svenskt pronomen i farozonen

I skuggan av den rätt heta debatten om det könsneutrala pronomenet hen har också ett annat liknande förslag diskuterats, nämligen att ersätta det generiska (allmänna) pronomenet man med en. En är ju vanligt i dialekter, framför allt i södra Sverige, och används också i riksspråket som objektsform av man, så på sitt sätt skulle en innebära en mindre drastisk förändring än införandet av en helt nykonstruerad form som hen. Men samtidigt skulle det innebära att man helt skulle byta ut ett av svenskans vanligaste ord, så det skulle både märkas mer och ställa större krav på talarna.

Inom det svenska språk området har man och en en del konkurrens av andra uttryckssätt. I delar av norra Sverige används ofta han som generiskt pronomen. Du förekommer också i dialekterna och som de flesta torde ha märkt har det blivit rätt mycket vanligare också i riksspråket med engelsk påverkan som en trolig förklaring. I skriftspråket kan man ofta undvikas genom en passiv konstruktion (som jag har gjort i den här meningen). Men bilden kompliceras av att man har flera olika användningar. En mening som Man lär så länge man lever uttrycker en generell regel som gäller för alla människor. I meningen Man har infört trängselskatt i Göteborg handlar det om en bestämd grupp även om den inte definieras exakt. I talspråket skulle man kanske hellre säga dom i det senare fallet. Likadant skulle det på engelska bli you eller one i första meningen men they i den andra.

De svenska dialekter som använder en gör också en distinktion mellan de två användningarna: en kan bara användas i den första meningen. I den andra måste det bli de/di eller dom. Där emot verkar en del före språkare av det ”nya” en inte vara främmande för att säga En har infört trängselskatt i Göteborg, eftersom de ser en som en generell ersättning för man.
Sedan finns det förstås också andra användningar av man, som när det mer eller mindre klart syftar på talaren: Man har väl varit med förr. Barnprogramsfiguren Kalle Stropp talade konsekvent om sig själv som man, ett språkbruk som också har förknippats med andra kända personer. I äldre romaner kan hjälten få utbrista Man har bestulit mig! som i dag låter en aning krystat.

Generiska pronomen som man är föränderliga element i språket. Som vi redan har sett kan de utvecklas från olika källor: andra pronomen som ’du’ och ’dom’ och substantiv för ’man’ och ’människa’. Men de kan också utvecklas vidare. Det franska on, ’man’, är det vanliga sättet att säga ’vi’ i talspråket.
Inte heller i svenskan är man urgammalt, utan liksom mycket annat brukar det sägas vara ett medeltida lån från lågtyskan. Faktum är att även en av språkhistoriker har ansetts komma från tyskt håll. Fornsvenskan gjorde som finskan: i stället för ett pronomen utelämnade man helt enkelt subjektet i meningen.

Åsikten att pronomenet man är sexistiskt är inte helt ny. I det tänkta samhälle som skildras i den norska feministen Gerd Brantenbergs roman Egalias døtre från 1977 har man bytts ut mot ken, som ska vara en reducerad form av kvinne. I den svenska översättningen har det blivit dam, vilket kanske ger andra associationer.

De som invänder mot pronomenet man identifierar det uppenbarligen med substantivet man – men det är egentligen inte självklart att det är samma ord, även om de historiskt helt klart har samma ursprung. Bland europeiska språk är det rätt vanligt att ett generiskt pronomen har utvecklats ur ett substantiv med betydelsen ’man’, men mig veterligen är det bara i svenskan som pronomenet och substantivet fortfarande både låter likadant och stavas på samma sätt. Det är till exempel inte så lätt att gissa att franskans on historiskt är samma ord som homme.

Även i svenskan kan man se skillnader i hur de två orden uppför sig grammatiskt.
Substantivet man har som andra substantiv en flertalsform (män) och bestämd form (mannen), medan pronomenet man är oböjligt förutom att det har objektsformen en. Ägarformen av substantivet är mans men av pronomenet ens. Vi skulle ganska enkelt kunna markera att det är fråga om två olika ord genom att liksom norrmännen stava substantivetman med två n, alltså mann.

Om man ska hänga upp sig på ordens ursprung – något som jag som språkvetare vill avråda från – är även en i farozonen eftersom det snarast kommer från en gammal maskulinform av räkneordet. Vi får väl se om språkbrukarna tycker att överensstämmelsen i uttal mellan man och man är tillräckligt störande för att motivera en ändring i språkbruket. Men då kan det lika gärna bli du och dom som tar över.

Östen Dahl

http://spraktidningen.se/print/artiklar/2013/03/annu-ett-svenskt-pronomen-i-farozonen

J*vla h*lv*te! av: Per Snaprud

När språket sviker återstår svordomarna.

Solen sken, fåglarna sjöng och den lilla damen i rullstolen som jag puttade uppför en backe log med hela ansiktet.

– Jävlar, sade hon. Fy satan, jävla jävlar!

Vi passerade porten till det välbekanta tegelhuset på Främlingsvägen i Hägersten i södra Stockholm, där hon bott i alla år. Det var ett kärt återseende, det hördes tydligt på tonfallet. Men efter en stroke i vänster hjärnhalva hade hon fått afasi. De flesta ord var borta. Eftersom hon dessutom var halvsidigt förlamad hade hon varit tvungen att flytta till ett servicehus i närheten. Jag var sommarvikarie där och pratade med henne så gott det gick. Hon var alltid vänlig, men hennes prat bestod nästan enbart av svordomar.

– Det är inte så ovanligt att det blir så, säger Per Östberg, lektor i logopedi vid Karolinska institutet i Huddinge.

Under de första veckorna och månaderna efter en allvarlig stroke får många patienter tillbaka en del av vad som gått förlorat. Men självklart kan sjukdomen vara mycket frustrerande – och i sig ett skäl att svära. Det är dock inte därför som svordomar ofta blir kvar när resten av språket är borta, enligt Per Östberg. Det beror snarare på att de opassande orden har något av en särställning i hjärnan.

Vänster hjärnhalva brukar ha kommandot när det gäller att foga samman ord enligt grammatiska regler för att uttrycka en tanke. Därför kan en människa med en skada i vänster hjärnhalva ha svårt att formulera sig. Höger hjärnhalva, däremot, är mer inriktad på inlärda ramsor, uppräkningar, böner och utrop som Oj!, Usch! och Tack!

Bland de prefabricerade uttrycken som den högra hjärnhalvan ständigt har i beredskap ingår även svordomarna. Det skriver Steven Pinker, psykologiprofessor vid Harvard university i USA, i boken The stuff of thought. Han tillhör en mycket liten skara forskare som på allvar intresserar sig för den svärande hjärnan.

Enligt Steven Pinker är den högra hjärnhalvan central för svordomarna även på grund av att den är mer indragen i känslolivet, speciellt när det gäller negativa känslor. Det viktigaste området är sannolikt de basala ganglierna, ett utvecklingshistoriskt gammalt system av sammankopplade nervknippen djupt ner i hjärnan. Bland de basala gangliernas många uppgifter ingår att förbereda sekvenser av muskelrörelser eller tankesteg – och att hämma dem tills rätt tillfälle yppar sig.

En skada som påverkar dessa lagrade sekvenser kan få märkliga följder. En 75-årig man i Israel drabbades av en stroke i den högra hjärnhalvans basala ganglier. Följden blev något som liknar en spegelbild av typisk afasi. Mannens vanliga tal var fortfarande flytande på hans båda språk: hebreiska och franska. Men hjärnskadan ledde till att han förlorade förmågan att rabbla siffror i rätt följd, recitera välkända böner – och svära.
Rubbningar i de basala ganglierna anses också hänga samman med Tourettes syndrom, ett tillstånd som kännetecknas av tics: snabba grimaser, huvudrörelser, axelryckningar, grymtningar och andra läten. Här är det hämningen av de prefabricerade sekvenserna som brister. En relativt sällsynt typ av tics består av svordomar, rasistiska tillmälen och andra tabuord. Det kallas koprolali, ett ord som stammar ur grekiskan och betyder ’bajsprat’.
Själva begreppet koprolali hämmar systematisk forskning om den svärande hjärnan, enligt en numera klassisk översiktsartikel om svordomarnas neurobiologi som de amerikanska forskarna Diana Van Lancker och Jeffrey Cummings publicerade år 1999. Författarna klagar på att deras kolleger ofta bara skriver att en patient har koprolali, i stället för att ange exakt vilka svordomar och tabuord som avses. Den informationen behövs för att göra en lingvistisk analys, anser de.

Men många hjärnforskare föredrar fortfarande att hålla de anstötliga orden på behörigt avstånd. Den saken är särskilt tydlig i engelskspråkiga delar av världen. Neurologen John Ringman vid University of California i Los Angeles, USA, testade patienter med olika former av demens genom att be dem komma på så många ord som möjligt med en viss begynnelsebokstav. För bokstaven F märkte han att patienter med frontallobsdemens betydligt oftare än patienter med Alzheimers sjukdom föreslog ordet fuck. Han tror att skillnaden beror på människor med nedsatt funktion i frontalloberna har svårt att hejda olämpligt beteende.

– Ett ordtest med bokstaven F räcker inte för att ställa en säker diagnos, men det ger en snabb indikation om vartåt det lutar, säger John Ringman.

Svordomar ger alltså medicinskt relevant information om demenssjukdomar. John Ringman skrev en vetenskaplig rapport om saken, men hade svårt att hantera svordomarna i texten. Till slut bestämde han sig för att ”pixla” alla fula ord. Fuck, shit och ass blev f*ck, sh*t och *ss.

– Det kändes mer passande, säger han.

Svordomar måste i någon mening vara opassande för att fungera. Gemensamt för svordomar på alla språk är att de väcker anstöt. Många av våra svenska favoriter anknyter till Bibeln. I Sverige kan även helt icke-religiösa personer ta illa upp av ord som satan och helvete, vilket enligt Steven Pinker beror på att det är tanken som räknas. Både den som svär och den som hör en svordom vet att ordet står för något fult. Därmed fungerar svordomen.

Bannor har effekter som i vissa fall går att mäta. Den som upprepar en fritt vald svordom står ut med att hålla handen i en balja med isvatten cirka 40 sekunder längre än den som i stället upprepar något harmlöst ord, enligt en grupp psykologer vid Keele university i Storbritannien. De menar att svordomarna förstärker känslor som sätter kroppen i beredskap för kamp eller flykt, en stressreaktion som bland annat ökar toleransen mot smärta. Men det fungerar bara om man vårdar sitt språk till vardags. Svordomar – precis som andra medel mot smärta – förlorar sin effekt om de används för ofta.

Svordomarnas effekt klingar även av hos den som lyssnar. Den första gången jag träffade den svärande damen i rullstol blev jag förbluffad av själva orden. Men efter en stund gick det att förstå mycket av hennes kommunikation genom tonfallet, minerna och gesterna.

Per Snaprud är vetenskapsjournalist och redaktör på Forskning & Framsteg.

http://spraktidningen.se/artiklar/2013/04/jvla-hlvte